Curly

Sigge Eklund har lanserat boktipset. En självklar succeidé, folk läser och boktips är skoj.

Själv får jag ångest av hela konceptet, jag läser på tok för mycket dynga för att publicera det hela på internet. Jag läser "kvalitetsböcker" också, men för varje fin-bok så stryker det med två skäms-böcker. Dom där jag läser istället för att se på tv, dom där jag fnissar åt i badkaret med blöta fingrar och som sen dumpas iväg till någon. Som en stor offentligt skämshylla av böcker, öppen för alla att håna. Skulle inte tro det.

Dessutom har jag sedan länge en starcrush på Sigge Eklund och blotta tanken på att presentera en läslista bestående av två tredjedelar lättsmält slitochgevidare-chicklit-taskigadeckaremedförutsägbartslut-böcker på en sajt som han har lanserat och där det finns ens en mikroskopisk chans att den flimrar förbi på en Eklundsk dataskärm ger mig skämsrysningar.

Jag vet hur det skulle sluta, jag skulle få ångest av den där sajten, tvinga mig själv att läsa Joyce Carol Oates fast jag i verkligheten alltid har läst några sidor i hennes böcker och sedan gett upp, undantaget "Blonde", den läste jag nästan ut. (Jag fattar inte Oates, tycker bara att hon är trist men på något vis är det lika pinsamt att erkänna som att man gillar Per Gessle.Vilket jag inte gör men ni fattar.) Jag skulle börja läsa andras listor, jämföra, skarva en recension här och ha låtsas läst någon litteraturpristagare där. Flasha med Doris Lessing när jag egentligen ligger och fnissar åt Martina Haag innan jag somnar.

Det går inte.
Icke.

( Just nu läser jag Ray Kluuns En sorts kärlek. Den får jag cancerångest av men i gengäld kan jag läsa den bland folk utan att skämmas.)

I ett utslag av våriver planterade jag massvis med frön i lika många krukor. Tomater, örter och paprikor. Och sen har jag väntat. Och väntat. Duschat med lilla blomsprutan och otåligt flyttat runt på dom små krukorna för gynnsammast möjliga läge. Idag fick mina plantor liv och vad som igår såg ut som mögel är idag minibasilikaplantor. Mini. Knappt synbara men likväl knoppar. Körsbärstomaterna har fått små taniga stammar och fick med det flytta ifrån mörkret i källaren. Skönt, kändes lite Fritzl att ha tomatbäbisarna inspärrade i bastun.

Planteringen skedde för 5 dagar sen. Tålamod må vara en dygd men det är inte ett begrepp jag någonsin riktigt har...fått grepp på.

Nästan varje dag ringer min mamma mig från västkusten och rapporterar om vårsol och fikningar utomhus och blablabla. Jag har övervägt att bara sluta svara, här på norrlandskust verkar våren ha gått i strejk. Eller är det så här varje år?

Men idag skiner det.
Och här sitter jag och bloggar.
Men bara att dagens första kopp kaffe dracks utomhus, måhända i jacka, känns hoppfullt.

Efter att ha missbrukat nässpray i åratal, knaprat receptfria piller mot en diffus pollenöverkänslighet och skyllt snarkande (eller skyllt och skyllt, faktum är att jag inte tror på några snarkningar, jag är ju tjej?!) på dammiga sängkläder masade jag mig iväg till vårdcentralen. Men inte utan att ha övertygat en misstroende telefonsvararsköterska att slemhinnorna i min näsa är att jämställa med en svårartad kokainist och att jag kommer lida kvävningsdöden snarast om jag inte får tid. Det krävs tålamod som ingen riktigt sjuk rimligtvis kan ha för att få tid -inget nytt under solen.

Så nu ska jag, på doktors inrådan, använda..trumvirvel...nässpray!  Varje dag, i tre månader. Fast med kortison i.
Tillfredsställande.

Att doktorn även misstänkte pälsdjursallergi och tog prover för detta har jag valt att för tillfället ignorera. Jag kan leva med pollenallergi, jag har inga som helst planer på att leva utan pälsdjur. Icke. Nej.

Alltså...att döma ut miljoner (miljarder?) människor är ju väl magstarkt, till och med korkat, men hur, hur, blev fotboll en av världens, om inte världens, största sport?

Jag fattar uppriktigt ingenting.
För stor plan och för lång tid.
För hårgeléade aktörer och konstanta avblåsningar för ditten och datten.
Svintrist.

Jag kan köpa hockey, ibland till och med tycka att det är lite roligt. Jag kan fatta basket. Det händer saker, det blir mål, kanske till och med ett slagsmål, det händer någonting alls överhuvudtaget.
Allt medans en fotbollsmatch mycket väl kan resultera i 90 minuter ingenting.
Alls.
Provocerande.

Aptrist.

On the bright side of life är en dopinbjudan till lilla Smillas dop. Helt ärligt tycker jag dop är nästan lika tråkiga som fotboll (sorry) men när man ska bli gudmor till finaste lilla tjejen med bästaste mamman är det helt värt det. Får man ge bort ponnys i doppresent?

Det irriterar mig lite att något så i grund och botten opåverkbart som väder påverkar mitt humör så pass mycket som det gör.

Igår-takdropp, solsken, hoppsasteg ner för backarna och öppen jacka. Glad musik i lurarna och kvitter i bröstet.
Idag-takdropp, grå himmel, lera och en undran om vart mina gummistövlar egentligen finns. Vet inte vart ipoden är och har egentligen ingen lust att lämna huset.

Vad är det dom säger till alkisarna?
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden?

Fint.
Men vart är egentligen mina stövlar?