Curly

Jag ar normalt sett inte sa skraj for kryp men har vet man liksom inte om krypet ar dodligt eller bara lite ackligt sa nar nagot som sag ut som en harkrank (skrank?) pa steroider spindlade sig over vaggen sa var det med stekspade, diskhandskar och nan meter hushallspapper jag gick till attack. Jag tog till och med pa mig skor.

Vi tittade pa varandra en stund. Jag vet inte vad steroidskranken tankte pa men jag funderade pa om steroidkrankar kan hoppa och att om jag blir biten och den ar giftig sa kommer jag fa ligga har och do tills imorgon nar bror kommer hem. Dramatiskt varre. Forsta slaget missade och viftade ner kranken pa golvet, jag skrek ett passande tjejskrik och tackade mig sjalv for skorna men insag att den nog skulle lamna en otrevlig flack pa mattan efter sig om jag stampade pa den. Drog ut nagon meter papper och tackte den med, mattan fastnade visst i dom sma krankfotterna och den var valsignat langsam. Med diskhandskarna vagade jag mig pa att ta upp pappret, knovla ihop det och spola ner hogen i toan.

Det har var en timme sen och trots att jag har varit inne och spolat ganska manga ganger sa maste jag medge att jag inte gillar tanken pa att bli kissnodig. Jag har sett nog manga skrackfilmer for att veta att kranken som bast haller pa att tvinga sin sargade kropp upp ur roren for sin hamnd.

Bast att ga och spola nagra ganger till.

Jag ar fortjust i kyrkor, har alltid gillat dom. Vissa aker till Tallin for sprit, spa, golf och..ja, andra saker. Sjalv har jag plagat delar av familjen runt varenda rysskyrka i hela Tallins gamla stad i timmar. Ju pampigare desto battre, finns det sma svartkladda tanter och lit de parade-barar bland all massing och bladguld sa ar lyckan liksom gjord. Det ar inte sa mycket religionsdelen av det hela som tilltalar mig, jag ar inte ens konfirmerad aven om religion alltid var ett av favoritamnena i skolan, utan mer den kyrkliga kulturen och byggnaderna i sig.

Av precis dom skalen sa tilltalar dom katolska kyrkorna mig mest, ingen slar katolikerna nar det kommer till bladguld och sma svartkladda tanter. Dom har mest guld och lider mest av alla. Och sa far dom bikta sig. Gora korstecknet och lyssna pa pipiga korgossar. Valdigt da Vinci-koden.

Hade inte mycket att gora sent pa julaftonskvallen, i valet mellan katolsk midnattsmassa i St Mary's Cathedral, Australiens storsta katolska kyrka, eller annu nagra avsnitt i Grey's-boxen jag haller pa att averka sa var det ganska enkelt.

Om jag fick valuta for promenaden?
Det var rena orgien i korgossar, svangande rokelsekar, bladguld, dagen till ara ett gang vitkladda nunnor langst fram, spiror, fullt uppkladda biskopar och ett tusental ivrigt korstecknande manniskor. Korsang, orgelspelande och levande ljus. Gick darifran nojd om an med lite daligt samvete over att anvanda andra maniskors tro som kvallsnoje. Men det gick over fort, Gud far betrakta det som ett studiebesok. Och ur den synpunkten maste ju aven kyrkan ha varit battre an krogen?

Funderar pa att ga och bikta mig lite till veckan, har alltid undrat hur det gar till och hur manga Ave Maria det kan kravas for att ta mig till himlen.

Lite svart att arbeta upp den ratta julstamningen men det var val ingen som riktigt trodde pa flygande renar heller sa..



..god jul med er!

...och nu sex dagar har hon inte bara raderat innehallet pa sin ipod utan aven sabbat inte bara 1 utan..tadaa!

2 mobiler.
Och nu ar hon sadar fortjust i sig sjalv igen.

..tog det mig att fa en riktig attack av hemlangtan. Eller bara en ensamhetsattack. Forsta dagarna tillbaka i Sydney lag jag dackad av forkylning och helgen forsvann fort med sallskap. Nu daremot ar jag helt sjalv ett par dagar. Hade tankt mig det som skont men just igar var det i alla fall langt ifran skont. Latt darr pa underlappen och i valet och kvalet mellan att ta till lipen, dra en Bridget eller bara ga och lagga mig sa maste det ha pirrat i nagon gammal navelstrangsrest pa min mor som plotsligt ringde. Nu ar min mamma en gang for alla (helt underbar. ocksa) inte nagon pedagog och besvarade glatt mitt gnalliga pipande med att hon och resten familjen lag i soffan med mina katter och at skinkmackor av den nygriljerade julskinkan. Papekade hennes grymhet.

-Skyll dig sjalv som aker sa langt bort och forresten ar det bra att du langtar hem nagon gang, din katt har klost mig for att komma at min skinkmacka.

Kravs inget geni for att rakna ut vilken av katterna det var.
Do not mess with C the fatcats mat.
Dvs ALL mat.
I hela varlden.

Men mamma, c the fatcats aptit och nasta samtal raddade i alla fall dagen, den varsta hemlangtan ar vack. Och aven om jag inte tycker att hemlangtan var nagon skoj akomma sa ar det anda skont att langta hem. Lite.

Jag fick precis, annu ett, mail med stora nyheter.
Vad tror ni om att bara ta en paus fran att bli ihop, gora slut, bli pa smallen, foda barn, kopa hus, kopa hastar, salja lagenheter, skaffa valpar och bli ihop med gamla ex, igen, och andra stora grejer tills jag kommer hem?
Det kanns som om jag missar nagot.

Maste nog omvardera tanken pa att det aldrig hander nagot hemma.
Eller gora mig av med den smygande misstanken om att ni passar pa nar jag ar borta.

Det enda man kan gladjas at nar man av misstag har raderat hela innehallet pa sin ipod och ar tusentals mil fran sin egen (trasiga) dator dar allt finns ar att man i sin sokan efter nagot, vad som helst, att stoppa in i sin ipod kan raka dyka pa ett och annat guldkorn

Nej, for tips och trix om aggulor som inpackning och liknande far ni vanda er nagon annanstans. Sjalv har jag bara en uppsjo av sandblandade produkter. Foredrar att tanka pa dom som peeling.

Peelinglypsyl och peelingbalsam, for att namna nagra.
En helt ny marknad?

/Mimmi-forsoker sanera sin vaska, och sina grejor fran den lojligt envisa sanden.

Hela vagen fran Byron fantiserade jag om att antligen fa vara framme i Sydney.
Alla dom tretton timmarna i en skumpig buss med min nya forkylning som den har gangen valde halsen som tortyrobjekt. Feberhallucinationer om vita rena lakan, om en dorr som gick att stanga om bara mig, om att inte behova stoppa in mobil och planbok under kudden, utan oronproppar med ett riktigt tacke i ett lagomt luftkonditionerat sovrum. Ett tyst sovrum.

Surprise surprise.
Jag kan inte sova.
Det ar sa jakla TYST.

Hej soffa och somna framfor tv:n.

Efterssom jag av fodsel och ohejdad vana var precis lika osynkad som jag alltid ar sa missade jag Bror i Sydney med nagra dagar. Han kastade nyckeln till lagenheten pa posten for att jag skulle fa den och missade sedan sitt flyg till Nya Zeeland. Det enda uppenbara slakttecknet pa lange mellan min revisor-bror och mig ar val en antydan till tidsoptimism.

Hursomhelst sa fick han tag i ett nytt flyg medans Australiensiska postverket haller mig gisslan i Byron.
Tre arbetsdagar senare sa har jag inte skymtat nagon nyckel.

Men vi haller tummarna for imorgon.
Om jag bara far en nyckel sa bar det av tillbaka till Sydney imorgon kvall.

Joda, bradan ar dar, nagonstans. Jag med, nagonstans. Och att faktiskt hinna trycka av en bild pa dom korta sekunder jag star PA bradan tycks vara fullkomligt hopplost.

Ljudmassigt tycks Australien vara laglost land vilket gor att jag, och hela ovriga personalen, jobbar med oronproppar. Jag orkar inte ens papeka intelligensnivan pa att en hel personalstyrka och halften av gasterna tvingas ha oronproppar nar det finns en val fungerande volymknapp pa ljudanlaggningen, kanns inte riktigt som min business om an min horsel.
Det fiffiga med dom ar att jag bara kan lamna dom i nar jag kilar hem efter jobbet vilket gor att jag kan utoka min somn pa tre timmar efter jobb till atminstone fem eller sex timmar nar alla fullkomligt har ledsnat pa att ta hansyn till nattarberterskan.

Men tidigt imorse vaknade jag kissnodig, gjorde en san dar klassisk somngangar-gang till toan och satte mig. Och dar satt jag. Ganska lange. Nagonstans i min nastan-vaken-varld sa vantade jag pa ljudet av att jag hade kissat klart.

Skulle tro att det borjar bli dags att fa lite somn.

Jag ska aldrig mer dricka alkohol.
Lovar.

Da och da kan det vara lite charmigt att vara, lagomt, bakfull. Lulla runt i pyjamas, ata, sova och somna ifran filmer.

Att bo som jag gor nu, och ma som jag gor nu ar ohyggligt ocharmigt.
Lovar.

Det ar lite papegoja over mig. Jag har valdigt latt for att helt omedvetet harma dialekter och utryck, det ar inget jag har nagon nytta av, kan inte sla av och pa det efter egen vilja, det bara kommer.

Igar pa jobbet kom jag pa mig sjalv med att, helt utan ironi, anvanda ordet "Mate".
Skrammande.

Precis allt ar inte socker och honung har.
Jag har nog sallan varit sa trott som efter tre natters jobb pa LaLaLand for att sen komma hem till mina 7 snarkande rumskompisar som envisas med att vakna 9 pa morgonen och fora ovasen. Jag haltar just nu runt med ett jack i foten efter en forflugen glasbit igar, en larkaka efter att surfbradan attackerade mig i forrgar och ska jag doma av antalet knottbett jag har sa lider jag formodligen av blodbrist.

For en liten stund i morse, nar jag var beredd att skrika rakt ut at mina oskyldiga rumskompisar, nar foten bultade som varst, nar jag insag att jag inte kunde ligga i min favoritsovstallning for laret och knottbetten var valdigt nara att putta mig over kanten till en gratattack sa langtade jag hem. Hem till min sang, min dusch och till lakan som inte ar tackta av sand. Ett badrum dar jag inte blir overraskad av kackerlackor och den enda som vacker mig pa morgonen ar C the fatcat. En Tv och ett hem som inte far stromavbrott 9 ganger i veckan.

Nu, nagra timmar och ett par sekunder staendes pa samma brada som ar skyldig till larkakan senare har det hela visserligen gatt over men helt oformogen till hemlangtan ar jag tydligen inte.

Jag hade precis vant mig vid att jobba med Moody och Cliff nar nasta tvameters dorrvakt gjorde entre, narapa fastnade i dorroppningen och presenterade sig som..

-Clint.

..snurrar pa fort har, jag ar kvar i Byron och har ramlat in i nagon slags vardagslunk med valdigt lite inslag av egentlig vardag. Haromdagen lag havet kav lugnt dar det normalt ar fullt av surfare och vagor, simmade lite nar nagot sticker upp huvudet ett par meter framfor mig.

En havsskoldpadda.
Vi tittade pa varandra nagon sekund, jag formodligen mer forvanad an Skoldis. Sen forsvann den lika fort som den dok upp. Hander inte sa ofta pa Tranviken.

Samma dag fick jag lana en Paddleboard, en stor, tjock och bred surfbrada gjord for att sta upp och paddla pa, antingen a la surf pa vagorna eller bara pa stilla vatten ungefar som en kanot.

En san har:


Havet lag alldeles still och nar jag val stod dar och paddlade sag jag dom tydligt, flera havsskoldpaddor som i godan ro gnagde alger fran stenarna under mig. Lika maktigt som rofyllt.

Dagarna bestar mest av strand, sand och hav, har hyrt surfbrada nagra dagar och faktiskt statt upp i atminstone tre raka sekunder pa en riktig brada, om an inte den kortaste varianten. Mest paddlar jag dock. Och paddlar. Och paddlar. Men dom dar tre sekunderna ar vart ett par timmars paddlande, latt.
Snabb som fan var jag aven nar vi sag fenor nat hundratal meter utanfor oss for ett par dagar sen. Fenorna satt pa delfiner visade det sig men trots lokalbefolkningens forsakringar om att hajar ar extremt ovanliga sa langt in mot land och att dom inte har sett nagon pa flera ar sa var det nog for att ge mig hjartklappning en bra stund. Extremt ovanligt duger liksom inte for mig. Det sa dom om brannmaneterna pa Ko Chang ocksa ett par timmar innan jag satt pa en sjukhusbrits och fick antihistamin i Thailand.

Och tillsammans med allt ovanstaende och att jag faktiskt har borjat jobba nagra pass i veckan pa en nattklubb har i Byron far forklara bristen pa bloggande. Dagarna snurrar ivag lite for fort och tillsammans med lite boklasande, atande och hangande med mina vaningssangs-grannar sa ar det har ar ungefar vad jag gor, varje dag.


Byron Bay:










Jag bor pa Lawson Street, tva gator rakt in fran Main Beach. Skoldpaddorna sag jag pa Wategos Beach och surfar gor (forsoker jag) vi pa andra sidan fyren, det som inte syns pa kartan, Cosy Corner och Tallows Beach.

Cosy Corner:


Och efterssom jag inte far in mina egna bilder i datorn har sa ar alla bilder stulna fran internet.
Och ja, jag ar medveten om att ni formodligen bara vill krakas pa det har inlagget. Ni far se det som att jag kommer behova ha kvar det har som lyckopiller nar jag kommer hem igen.