Curly

Man skulle ju kunna tro att jag har någonting vettigt för mig med all denna bloggbrist.

Icke.
Mest argumenterar jag med min telefon-och-myndighetsskräck, betraktar annonser som borde ringas på och märkliga papper från försäkringsbolag som kanske borde tas tag i. Försöker övertala mig själv att bara lyfta luren och få det gjort men det är svårt av den enkla anledningen att jag avskyr det.

Jag gillar inte att ringa upp okända människor och leka Plus-Sverker vad det gäller deras grejor eller försöka förklara för försäkringsbolag att forden är död, kaputt, kommer aldrig mer tillbaka. Och att den nu är Svartviks bekymmer, forden har lämnat sin fatalt oskyddade plats under min vinge, är icke längre min huvudvärk.

Majblomme-Micran ringdes aldrig på, hann aldrig fundera klart innan annonsen var borta vilket är ett utmärkande drag på det stora hela, fanns det tävlingar i velighet skulle jag vara elit. I samma sekund som jag faktiskt börjar fundera på för-och-nackdelar med saker och ting, anything, så är handlingskraften borta och saker blir lite som dom blir. Tänkte försöka jobba på det där. Sen.

I övrigt svider min ögon än efter att ha firandet av min lyckade rehab från dom starka medicinerna spårade ur en smula. Att  betrakta delar av umgängeskretsen utföra sportliga aktiviteter med boll klapp kanon i födelsedagskostymen kan märka vem som helst för livet. Eller, det var vad jag firade, vad alla andra har för ursäkt för sitt kalvar-på-grönbete-beteende vet jag inte.

Kanske har hämtat mig nästa vecka?

Skriva till mamma och hålla hand.

Fint.

..meningen att mail från tradera med beskedet om att man blivit överbjuden i en auktion ska trigga igång tävlingslusten. Det gör det också. Men mer än jag vill vinna så blir jag mest lättad. Jag borde nog inte vara betrodd med internet just nu.

Nu röntgen och ortopedbesök. Chansen att jag går därifrån utan korsett är väl inte direkt stor men drömma får man väl? Hör ni det ortopeder, mina drömmar får ni aldrig. Aldrig säger jag!

..det här med bil då. Jag gillar inte "mellanbilar".
Förstår dom faktiskt inte.

Antingen vill jag ha en stor bil, kombi med dragkrog eller så vill jag ha en liten bil, typ två dörrar och en bagagelucka. Det där mittemellan, fyra dörrar men ingen kombi, det känns bara...onödigt.

Varför vill man ha fyra dörrar men ingen kombi?
Vad är det jag missar?
Upplys mig.

"Det bästa sättet att äta banan på är att ha bananen i ena handen och en mjölkchokladkaka i andra handen, och så biter man varannan gång i dem. Bara ett tips.

12:45 PM"

Alltså, det här har ju ingenting med någonting att göra. Poängen är att jag tror att jag och den här tjejen skulle förstå varandra. Matmässigt i alla fall.

Jag åt frukost för en stund sedan.
Blåbärsyoughurt och skorpor.
Nu äter jag efterätt.
Lantchips dill/gräddfil.

Man får helt enkelt ta det goda med det onda. Och på tal om det måste jag komma ut mer, isolation is killing me. Kan man säga att det är lunchdags kl 10.40?

Ofta tycker jag att världen beter sig orättvist. Folk får saker dom inte förtjänar hela tiden, gott som ont. Men ibland är saker bara helt logiska. Har man uppnått en ålder över, ja vi kan väl säga tolv, och likväl bloggar sig till döds, ja då var det kanske meningen?

Artikel.

Mitt förnuft greppar att det är samma sak att hänga inne en måndag som en fredag. Men mitt förnuft utgör en gång för alla en väldigt liten del av mig och jag har varit rastlösrastlösrastlös trots att aktivitetsnivån idag vida har överstigit allt denna vecka. Först vallning på jobb, videobutik och Ica och sen fika på stan med god vän.

Sjukpensionärslivet is starting to get to me.
Men helgnerven fattar inte riktigt.
Fredag är inte en hänga-inne-dag.

Men nu åker helgnerven i skamvrån och Curly åker i säng med film och katter. Lite rödvin på det här så hade allt varit väldigt Bridget Jones. Men totalt alkoholförbud råder.

-Vad händer om man dricker då?
-Man slutar andas.
-Åh.

Får väl anses som ett mycket godtagbart argument i fördel för Bobs blandsaft.
Och ärligt talat är jag helt slut.
Det är jobbigt att vara rörelsehindrad.

..haft något vettigt att säga så hade det här kunnat bli sveriges mest uppdaterade blogg nu.

I´m kind of stuck here.
Känns som om Gud försöker säga mig något med all den här snön, i sann pensionärsanda törs jag inte gå på underlag med halkrisk. Dessutom förbjuder mig fåfängan att hasa fram i snigelfart utan sällskap. I landstingets mjukbrallor, stålkonstruktion och en frisyr som bara kan åstadkommas av tre nätters gnuggande mot svettig huvudkudde, krävs moraliskt stöd förutom rent fysiskt stöd.

Förresten, jag är så jävla nöjd med brallorna.
Och orolig över den manipulativa delen av min hjärna som tycks funka fast övriga jag är nerräknad och utslagen.

Jag har alltid varit dödligt avundsjuk på J:s landstingsmjukbrallor. Urtvättat ljusblå med en liten etikett på utsidan, på etiketten står det praktisk storlek typ 80-90 kg, längden är oviktig när man ligger ner tydligen. Dom har det rätta hänget och är mjukbralliga på ett sätt som nya märkesmjukisar aldrig kan erbjuda. I måndags på sjukhuset klippte dom mig ur alla kläder utom småbyssorna och ett litet linne och när dom försökte pracka på mig nån sjukhusrock vände jag upp ett par stora, tårfyllda, valpögon och bad om ett par mjukbrallor istället. Det fick jag. Jag hade kunnat blivit förolämpad över att sjuksköterskan valde etikett 70-80 kg men morfinet måste ha gjort mig ödmjuk. Dessutom är det nog bra att ha något att växa i nu med min nya stillasittande livsstil.

Fick utskrivnings-sällskapet  att gå med på att fejka byx-brist i väskan utan att moralpanik inträdde och jag kunde i extrem snigelfart hasa mig ut från sjukhuset i mina hett eftertraktade, ohyggligt fula mjukbrallor.

Seger.

..att när jag kom hem från sjukhuset så var Benicio här. I min hall låg han, i form av en bränd DVD-skiva och ett ovanligt genomtänkt brev.

Fast jag blev lite rädd. Hann tänka att en läskig blogg-stalker kan vara det sista jag behöver. Bara här jag har nämnt filmen jag ville se. Men det var ingen stalker och det hade jag vetat om inte min mobil hade pajjat eller om brevet hade varit undertecknat. Men nu vet jag.  
 
Blev jätteglad.
Omtänksamma överraskningar är vi för dåliga på.
Det ska jag öva på.

Ni också, ni måste göra som jag säger nu för jag är handikappad. Mouhahaha.

-En vodka-red bull tack.
-Vi har inte red bull, men burn?
-Ok, ge mig två öl istället.
Eftersom det är nästan samma sak?

-En flaska mintuu tack.
-Ok, hur många glas?
-Ett.
Elitseriehockeyspelare, verkar inte riktigt ha kommit över förlusten mot HV71 än.

-Ska vi hångla?
-Nej.
-Men snälla rå, lite?
På väg att bli rikskänd?

Jobb hela helgen, frivilligt igår. Tror jag ska belöna mig själv med Benicio del Toro och "Things we lost in the fire" på bio, känns lagomt upplyftande när dimman försöker pressa ner mig i stövelskaften.

(Och precis när jag skrev det singlade det ner några snöflingor utanför fönstret. Inte ok. Sol, nu tack.)

I tisdags sken solen febrilt. Eftermiddagen spenderades på ett lastbilsflak utanför stallet, den enda torra platsen dit solen nådde just då. Drack kaffe, pratade med J som nyss hade vaknat och var på väg mot ett morgondopp på sin Usa-semester och kände att det är helt ok ändå, sommaren är snart här. Sen blev det dimma. Den är fortfarande kvar.

Rena rama London därute.
Och varje dag tänker jag på stränder, värme och dykning.
Slappa dagar, varma nätter.

I höstas tänkte jag använda mitt lilla sparkapital till en månad i Australien. Hälsa på brorsan i Sydney. Åka runt lite. Använda det där dyk-certet jag har men som är pinsamt lite utnyttjat. Sen köpte jag Hugo istället. Det ångrar jag förvisso inte, jag är väldigt förtjust i den där lilla men dyk och solsuget försvann inte för det.

Men no money, no honey.
Fast kanske, kanske till hösten? Om vi kan hålla oss väck från veterinärräkningar och bilhaverier så kanske, kanske.

 

Kvällen bjöd på jobb och en helt oväntad diskussion om meningen med livet.

Deprimerande på sitt sätt.
Upplyftande på ett annat.

Det enda som blev klarlagt är att motvilja gentemot vardagar, och med vardagar menar jag inte typ tisdagar utan vardagliga dagar, dagar som bara är, och stor förvirring inte är åldersbundet.

Precis vad jag alltid misstänkt.
Med lite otur håller skiten i sig for life.
Vardagspaniken alltså.
En viss trygghet i det med antar jag.

När jag var liten flög jag ganska mycket, jag bodde här i norrland med pappa medans mamma bodde på västkusten dit jag flög varje skollov. Jag avskydde det, inte flygningen i sig men den där påsen dom hängde runt halsen på mig med namn, slutdestination och biljetter. Efterssom det inte alltid gick direktflyg mellan Sundsvall och Göteborg har jag spenderat många vansinnigt trista timmar i nån inhägnad barnhage på Arlanda. Egentligen var det business-loungen men att förklara lyxen med fruktskål, kaffemaskin och gratis dagens industri för en rastlös åttaåring är ett hopplöst projekt. Det fanns inte nog med Kalle Anka och Min häst att uppbåda på Arlanda för att få mig att betrakta loungen som något annat än ett rent fängelse. Att jag även fick bli hämtad i loungen, eskorterad till gaten och sen sitta längst fram i planet, inom synhåll för flygvärdinnan, såg jag som ett rent hån och var alltid tjurig.

Min ovilja mot flygplatser har gått över och är numera ersatt med ren kärlek. Jag älskar att strosa runt i tidningsshopen, ta en kaffe eller ett glas vin i baren och titta på folk. Nån timmes väntan på (större) flygplatser är inget jag blir direkt ledsen av om det inte går till överdrift.

Ett barndomstrauma som dock ännu sitter djupt i mig är att jag än idag med våld får hindra mig själv från att börja prata göterborgska så fort jag kliver av ett flygplan -oavsett destination. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat för nya bekantskaper på resor att nej, jag kommer inte från göteborg, är inte född där och har egentligen aldrig ens bott där. Jag pratar göterborgska ändå. För att jag har flugit dit så många gånger. Ett mycket bra sätt att bli betraktad som vrickad redan från scratch.

Känner även igen mig i tvångstanke nr ett i det här inlägget. Men vart jag än landar kan jag vara säker på att jag kommer få kväva impulsen att prata göteborgska vid landning.