Curly

Där står man i godan ro. Baren är ganska full, folk är trevliga och börjar väl fyllna till lite men jag har vaggats in i den där känslan av att allt är ok, första riktiga nattklubbskvällen med Clark och ingen har kommenterat min plötsliga viktuppgång (jo, skjortan får vara ovanpå Clark, det är inte det att jag skäms över honom, jag vill bara hålla det lite för mig själv, ni vet, tills vi vet om det håller mellan oss) och ingen har varit otrrevlig eller korkad.

Då gör han entré. Ung, lång, smal och finnig. Ett amex i högsta hugg. Snorkig attityd. (och det var där det brast, att vara aningslös och trevlig är ok, aningslös och otrevlig är sämre)

-Du, tjejen! En Wallenbergare!
-Va?
-En wallenbergare. Nu bokstaverar han nästan, rösten dryper av förakt.
-Vill du äta nu?
-Nej? Jag vill ha en wallenbergare!
-Ja? En kalvfärsbiff?
-Meh, vet du inte vad en wallenbergare är?
-Jo.
-Men ge mig en då!
-Jag har ingen, men du får kolla på nattmenyn om du vill?
-Men jag vill ha en drink!
-Jaså? Men du, vad är det i en "wallenbergare" då?

Här radar grabben upp en mängd olika ingredienser, varav två är sprit/likörsorter som lanserades en bra bit in på 2000-talet. Så vitt jag vet så är dom yngsta, berömda, Wallenbergarna födda någonstans på femtiotalet och jag betvivlar att dom har sprungit land och rike runt för att förknippa sitt namn med en drink på hallon-rom.

Självklart får han sin drink. Och här han nog också börjat inse att något inte stämmer riktigt.
-Men du? Är det en junior eller en senior? Så jag vet, till sen.
-Va?
-Inget, 74 kronor tack.
//
-Du tjejen!
-Ja?
-Den blev god.
-Vad bra..

I just löv it. Men det är ändå skönt att vara överens. Han fick sin drink. Jag fick smygfnissa.
Win win...