Gravitation
Jag fyller 28 idag och har passande nog sällan känt mig äldre. Rent fysiskt åtminstone. Hängande ögonlock, kroppen vill helst ligga platt mot mjuka underlag, till och med håret slokar. Hade dom inte varit så pyttesmå är jag alldeles säker på att tuttarna hade tittat neråt också. Tack genpool.
Att idag är första lediga dagen av 14 är dock väldigt fir-värt och en alldeles utmärkt present. Varenda gådd meter kommer bli frivillig och vartenda leende äkta. Ett bad på det här och till och med håret kommer nog krulla till sig igen.
I övrigt så tycks alla scheman ha sammanfallit ganska väl nu. Inga fler monsterperioder. Ytterligare en fin present.
Full moon mist?
Man ska inte bita den hand som föder en så för mig att gnälla, moralisera eller raljera över vad folk tar sig till när dom dricker alkohol vore ju kanske att hoppa i galen tunna. För att inte tala om att kasta sten i glashus. Eller spjut i spritförrådet. Men vissa, ganska sällsynta, kvällar ligger det som en dimma i luften.
Galenpannadimma.
Jesus.
Nog om det.
Förutom att man kan ha vilken åsikt om yrkeskategorin dörrvakter man vill, ibland förtjänar dom bragdguld i tålamod. Jag hade suttit häktad för dråp inom kort om en del av min arbetsbeskrivning gick ut på att bli skälld på, slagen på, spottad på och slutligen bli ofrivilligt upphånglad av en och samma människa som jag försökte hjälpa för att personen ifråga var fullständigt oförmögen att ta hand om sig själv.
Kanske måste man faktiskt vara väldigt snäll om man är väldigt stor?
Vilken tur att jag är så himla liten.
Och för det mesta nykter när alla andra dricker.
Odjuret
Förövrigt kan man ju ägna sig åt att moraltesta sig själv via litteratur. Om man roas av sånt. Annars kan man ju bara läsa en bra bok.
Bekanta vyer?
När jag åkte ifrån Australien var det mitt i en av deras största skogsbränder i mannaminne, dock i Melbourne-området dit jag aldrig tog mig. Nu har tydligen öknen bestämt sig för att inta Sydney och det ser...dammigt ut.
Sur
En snabb överslagsräkning visar att jag har betalat in en bra bit över 50´ till a-kassan genom åren. Det är ungefär vad 4 månader i Australien kostade mig. Inklusive flygbiljett. Jag har aldrig varit arbetslös mer än någon vecka och hade alltså utan vidare kunnat strunta i det här. Inte för att jag hade haft kvar pengarna, men om jag hade sparat dom. Det här "om" är även skälet till att jag hela tiden har varit med och även kommer fortsätta vara det.
Jävla om.
Obalans
Eftersom jag alltid har varit alldeles för jävla lat* för att utnyttja den a-kassa jag dumsnällt har betalat månatligen i 10 år har jag gjort en mimmi-klassiker och jobbar istället för mycket. Efter 4 kvällar i en 14-kvällars obruten jobbsvit har jag tagit ut all trötthet i förväg och vill bara grina.
Jag retar ihjäl mig på folks dumma jävla attityd till att Svenska motståndsrörelsen delar ut flygblad med uppgifter om dömda pedofiler i närområdet. Och nej-jag försvarar verkligen inte pedofili. Men att applådera ett gäng nynazisters -många för övrigt dömda för våldsbrott- försök att spela barnens Robin Hood för att vinna medhåll och sympatier är så urbota dumt att det var med våld på mig själv jag hejdade mig från att göra mig ovän med en arbetskamrat. Eller från att börja skriva svavelosande insändare till tidningen.
Igår orkade jag inte ens äta mer än en näve popcorn vilket är så totalt mot hela min natur att det i sig skulle kunna vara värt en ett eget inlägg. Halva min genuppsättning kommer trots allt från ett folkslag som i generationer har ägnat all sin vakna tid och tankekraft åt mat. Samla den, laga den och äta den. Thats what we do. Detta kompenserar jag just nu med all destruktivitetsenergi jag kan samla åt att röka så mycket det är mänskligt möjligt mellan kaffeklunkarna istället för att äta frukost. Detta kommer med all sannolikhet senare i sin tur kompenseras med hetsätning av resterna från sambons kalla pizzarester. Bra jobbat.
Det ringer i telefonen från en förmodat orolig vän som jag älskar mest av allt och egentligen vill tacka för att hon är så jävla smart och fin och förstår precis varför jag skickar upprörda sms mittinatta och som ser till att ringa och väcka mig när hon vet att jag riskerar att försova mig. Istället för att svara och berätta att hon är det bästaste och att allt är lugnt trycker jag på "tyst" och stirrar ner i kaffekoppen.
Och i stället för att få arslet ur vagnen och göra något vettigt sitter jag här och tycker orimligt synd om mig själv.
*Jag tycker på sanning att blanketter är det djävulens påfund, det jobbigaste som finns och jag serverar hellre popcorn tills fingrarna skrumpnar än ägnar timmar åt att fylla i dom. Därmed har jag diskvalificerat mig själv från att någonsin plocka ut något av den a-kassa jag betalar in. Smart.
Nu ska jag ringa Jossan istället för att läsa tidningen i jakt på nya dumheter att kräkas över. Förmodligen det ena av värde jag kommer uträtta idag.
Självklarheter
Solen har skinit i dagarna tre. När jag släpar mig upp i ottan för en dag som var tänkt att spenderas utomhus har vädergudarna släppt alla spärrar och det regnar. Sidledes. Självklart.
Sug
Jag har varit dålig på att läsa sen jag kom hem från Australien. Okoncentrerad och ointresserad. I huset kan man följa ett spår av icke utlästa böcker som jag borde ha läst ut, borde ha gillat men som jag alla rastlöst har kastat ifrån mig någonstans mitt i. Istället har jag ägnat en massa tid från att somna ifrån en uppsjö filmer och tv-program men för några veckor sen kom det tillbaka, suget, och jag har i rask takt avverkat varenda bok inom räckhåll och fått handlat nya när dom tog slut.
I min jakt på nya böcker att läsa resignerade jag och gick med i boktipset och förundras just nu över att det var ganska träffsäkert, statistiken över vad jag gillar och ogillar stämmer rätt väl överens med verkligheten. Läs-suget är tillbaka och vintern kan vara räddad.
The little gardener
Summa tomatfrön planterade i krukor: triljaders.
Summa plantor som tittade upp: ett tjugotal.
Summa tomater: 3.
Summa icke-gröna tomater som är större än en tonårsfinne och som möjligtvis kommer mogna till ätbart skick innan snön kommer: 0.
I guess I´ll just keep my daywork.
Ensamstund har Spotify i mund
Det är inte förrän jag är själv hemma ett dygn som jag inser hur van jag blivit vid att nästan aldrig vara själv längre, nästan exakt ett år sedan jag hyrde ut lägenheten och åkte iväg. Månader i resväska, på hostels och månader här har gått fort, fort.
Pendlar mellan nöjdhet över att ägna en ensamkväll åt att klappa katten och spotify:a och en smygande, ny känsla av att det är jävligt mörkt ute och att sängen ser väldigt stor och kall ut. Sent påtänkt att bli mörkrädd nu kan tyckas. Eller så dags, beror på hur man vill se på det.
Morgonstund
Rent teoretiskt är jag nog morgonmänniska. Det är rätt trevligt vid sex-sju snåret på morgonen, i alla fall när solen skiner. Fåglarna kvittrar, folk sover och det är knappt att C the fatcat orkar skrika åt mig. I praktiken så har jag oftast dom här morgonstunderna innan jag lägger mig för att sova, efter jobbet.
Så i krocken mellan teori och praktik som uppstår efter kvällsjobb och krav på tidig morgon är det lätt att få känslan av att inte ha sovit alls och den där vackra morgonstunden är plötsligt ganska..dimmig.
Revansch?
För övrigt så fick jag nog av att bli lurad av svampjävlarna i skogen och efter en mindre tjat-kampanj fick jag M att ringa sina föräldrar som snällt tog med oss ut i den riktiga skogen. Den som inte ligger några hundra meter från hemmet och som inte är inringad av kraftledningar, elljusspår och skjutbanor. Den som man kan gå vilse i.
Där fanns dom ju. I mängder. Och jag kunde ju inte gärna visa att det hela inte handlade så mycket om att fylla frysen med kantareller som att bara hitta dom små jävlarna så jag plockade och plockade och rensade och rensade och fyllde frysen och nu kan jag äntligen sova gott om nätterna. Med eller utan Wallander.
M påstår att jag får skygglappar och tunnelseende och fixa ideér. Jag försöker upprätthålla bilden av att en frys fylld med kantareller är bra att ha fast både jag, han och gud vet att det är ljug och att dom finns på ICA om man behöver dom.
Madicken-Wallander
Efter upprepade försök att se klart flera olika Wallander-filmer står det helt klart för mig att filmerna har samma effekt på mig som bandinspelningar av Madicken hade för en sisådär tjugo år sedan. Jag tvärsomnar. Det handlar egentligen inte om att jag tycker dom är dåliga, jag gillade Madicken och finner Wallander underhållande efter något slags "det är ju svensk film-vad begär du-skala". Tror det handlar om trygghetsfaktorn i dom. Alkisen i Madicken var ju helmysig, att Abbe egentligen levde under förhållanden som var en nyexad socialarbetares våta dröm tänkte man ju inte alls på, Alva gjorde världens bästa köttbullar och aldrig att man anade mammas frustration över att sitta fastlåst hemma medans pappsen knallade iväg med portföljen.
På precis samma vis är alltid bovarna och knarklangarna i Wallander lite mysiga. För att inte tala om Wallander själv. Han kan få slå näven i bordet hur många gånger som helst. Likväl mysig.
Och världens bästa sömnpiller.
Min katt-ett under av sammarbetsvilja
Tänkte jag skulle knäppa ett fint foto av mig och min katt med min nya fina dator att ha som skrivbordsunderlägg på nämnda dator.
Det tänkte inte C.
Såklart.
Katten på bilden är samma katt som ägnade en stor del av morgonen åt att skrika förtvivlat under sovrumsfönstret istället för att hoppa in genom det öppna fönstret. Detta hände innan det oannonserat ringde på dörren vid halv nio på morgonen. El-snubben och katten ligger därför just nu på ungefär samma populariretspoäng. På minusskalan.
