Curly

..efterssom jag förväntas, av mig själv, andra, gud och mamma att vara tacksam över att saker och ting inte gick värre än det gjorde har jag ägnat stora delar av dom senaste dagarna åt att bara vara tyst. Allt efter devisen "Om du inte har något snällt att säga, var då tyst".

(Förresten, jag är impad av människor som kan störa sig som fan på något, tänka "Inte nu", stuva undan det och sen bara...vara som vanligt. När jag stör mig som fan på något tänker jag "Inte nu", sen surar jag eller får ett litet eller större utbrott. Valet är tillkämpat lugn som ser surt ut eller konfrontation, allt annat gör snudd på fysiskt ont. Det här kan få bli min femårsplan; lära mig att Förtränga och Behärska. Men å andra sidan stör jag mig inte längre på fullt lika många saker, kommer zen med ålder?)

Anyway, normalt sett är jag ganska rörlig och äter som en häst.
Nu är jag rörlig som en genomsnittlig sengångare och äter fortfarande som en häst.
Fick för mig att väga mig i morse och fick skrämselhicka.
Kastade en blick på mig själv i spegeln, tog av mig metallkonstruktionen och klev upp på vågen igen.
Lättad suck och generat leende mot mig själv i spegeln.

(Och jo då, jag vet vilket uselt mått en våg egentligen är, och jag vet att det gått en vecka, blablabla, jag är understimulerad, ok?)