Curly

När jag har lidit av sömnlöshet har det varit fullständigt ointressant huruvida jag har varit singel eller inte, sovit själv eller tillsammans. Att inte kunna sova är ångest, oavsett anledning till sömnlöshet. Att det ligger någon bredvid och aningslöst om världens totala tyngd snusar i godan ro förstärker snarast tillståndet. Tanken på att kunna väcka dom är inte trösterik alls, folk som blir väckta av inget skäl alls mitt i natten brukar inte begripa sig på den typen av existensiell ångest vid just den tidpunkten. Dom är i bästa fall artiga och snälla, själv kommer man bara känna sig lite dum.

Det som däremot är trösterikt, för mig, är att veta att någon annan är vaken. I praktiken är det ju i och för sig ALLTID någon annan som är vaken men att veta att klockan är mitt på dagen i Australien eller att nattreceptionisten på valfritt hotell youtubar sig fram genom natten hjälper inte. Helst vill jag ha fysiska bevis på att någon är vaken. En granne i ett fönster. En konversation på msn. Till och med plogbilen utanför fönstret funkar i viss mån. För det handlar inte om viljan att prata om det, för den finns inte, det handlar om att inte vara ensam vaken tills jag somnar om.

Nu var det länge sen jag var vaken nätterna igenom. Kanske åldern börjar skänka en viss inre ro? Det tror jag inte, en känslomässigt lugn period är nog ett bättre svar. Dom senaste nätterna räknas inte riktigt, det handlar bara om att effekten av värktabletterna klingar av inom några timmar och att det tar ett tag innan nya dosen verkar, och för mig att somna om.

Men ändå känns det bra att veta att fler än jag är medveten om Greys-repriserna vid femrycket på morgnarna. Torgnysdotter visste om dom. Jag roade mig med att läsa igenom stora delar av hennes blogg efter Greys inatt/imorse. Jag hoppas att hon tänker skriva den här romanen. Då ska jag läsa den mellan 4 och 7 en sömnlös natt.