Curly

C the fatcat har ett nytt partytrick. Han hoppar från balkongen till ett litet utskjutande plåttak och hoppar sen ner till marken och tar en mycket kort promenad. Sen vill han gå in igen. Högt och ljudligt meddelar han sin återkomst genom att skrika tills mamma, som självklart är kvar på balkongen, har hunnit nerför trapporna. Upprepas tydligen minst tre gånger varje morgon. Att försöka förekomma honom genom att öppna ytterdörren åt honom belönas enbart med en lätt vindögd, oförstående blick från ett snedlagt katthuvud.

No pain no gain tydligen.

Äh.
Har ett minne av en vansinnig liten tändsticksask med ett Ernst-citat. "I ett rum där en katt sover finns det inget för en inredare att göra". Idioti. Katter sover vartsomhelst bara dom får ligga på något. Lägg ett A4 papper på golvet i ett i övrigt tomt rum och katten kommer ligga där och snarka. Eller nä, C the fatcat kommer snarka. Andra katter sover bara.

Kom hem igår till en förbannat tom lägenhet. Inga katter. Inget alls. Värdelöst. Ernst har fel, såklart, men dock en dimmig poäng. Mitt hem är inget hem utan C the fatcat och Lilla C. Fast faktum är att mitt hem inte är mitt hem mer än några dagar till. Sen ska jag inleda en karriär som baglady, nån som har en kundvagn till övers?

Mamma -Följ med och ta en promenad, vi kanske hittar svamp?

Resa med katter är idioti. Rakt av. Burar, lugnande medel, filtar indränkta i för katter "lugnande feromonspray" (läs illaluktande, dyr skit). Fuck it all. JAG hade behövt lugnande. Lilla C VÄGRADE sitta i buren och ägnade sig istället åt ap-liknande beteende i min famn medans C the fatcat gjorde sitt bästa för att förmedla för omvärlden att jag hade stuckit kniven i honom, minst. Men vid tågbytet i Stockholm slog visst min självbevarelsedrift till. Det som alltid händer när den yttre världen blir mig övermäktigt påfrestande. Jag somnade och sov som en klubbad säl(fantastisk egenskap, ohyggligt praktisk i samband med separationer, dödsfall och resa med the evil cat-twins from hell) tills tåget var framme och alla hade klivit av. Förutom den otroligt artige spanska backpackern som jag helt sonika i sömnen hade bestämt mig för att luta mig mot, mumla ljuva ord i sömnen åt och dreggla på. Allt medans C the fatcat olyckligt pep i sin bur. Stackars sate. Spanjoren alltså. Sen sköttes den vanliga proceduren "glömma-väskan-på-tåget-springa-tillbaka-som-en-tok" med det udda tillägget "Du tjejen, kolla så ingen snor mina katter! 2 sekunder, tack!" och vi var framme.

..titta på det här. Det är den märkliga mittgångsdansen som har fångat mig. Jag kan inte ens riktigt sätta ord på vad det handlar om. Fast lite som att stå väldigt nära kanten till ett djupt, djupt hål. Hänga över balkongräcken. Läskigt men omöjligt att slita blicken från. Fascinerande.

Narcissism utöver det vanliga.

-Men har du börjat städa ur lägenheten då?
-Nä..men asså..jag har ju inte så mycket prylar, det går fort.

Lögn och förbannad dikt.
Nästa vecka lämnar jag över nycklarna till lägenheten för några månader. Efterssom den hyrs ut möblerad så har min hjärna lurat mig att tro att det kommer gå fort och smidigt att tömma den på det som inte ska vara kvar. Skitsnack. Jag har shitloads av prylar. Överallt. Dammiga är dom också.

-Lite kläder och några böcker. Skivorna. Hur lång tid ska det behöva ta?

Jag har flyttat fem gånger dom senaste 5 åren. Inte mindre än tre gånger på ett år. Jag borde väl ändå veta bättre. Kan man tycka. Tre..ambitiöst..packade bokkartonger senare kan jag återigen konstatera att böcker väger. Tungt. Och då har hundratals böcker spridits till vänner, släkt och loppisar dom senaste åren.

Det här är nära besläktat med ett annat flitigt använt påstående.

-Menvafan. Jag har ju inga skor!

Haha. Jag har närmare bestämt ett femtiotal skor. Varav jag använder ungefär fyra. Ett självbedrägeri i sig självt är ju även det tiotal högklackade skor som finns i gömmorna. Minst 8 kan jag inte gå i. Och dom få tillfällen i mitt liv som inbjuder till högklackat inbjuder alltsomoftast även till alkohol. Big no-no. Jag har aldrig, aldrig faktiskt haft dom på fötterna även på vägen hem. Aldrig.

Och det här kan fortgå i evinnerlighet.

Jag har inga jackor.
Jag har inga kläder.
Jag har inget att läsa.
Jag har inget att lyssna på.

Lögn, lögn lögn. Lögn.

I övrigt så fascineras jag av ihärdigheten hos min Blocket-stalker, glädjs åt och med min vackra gravida Mynta-Mia och nyser som fan av det damm som ryms i några hundra pocketböcker.

..det har varit en lång helg. Intressantast har nog han som köpte mina gamla ford-däck ändå varit. Sexton, obesvarade,  SMS under helgen. Han måtte vara hemskt understimulerad. Fast lite intressant var det ju att städa ur Clion också. Hittade lappen som satt under min vindruta för ett tag sen som jag hade glömt. Lappskrivaren verkar småsur och är gissningsvis av honmodell. Lappen förpassades vidare till soporna och Clion åkte ut på Blocket. Skynda fynda. Eller stalka med sms vetja, min gamla stalker har slagit av på takten och en ny kanske kan liva upp tillvaron lite?

Annars är jag trött på att det blev höst utan sommar, less på mig själv som låter andras issues påverka mig, nervös över min mors moderskänslor gentemot mina barn, katterna, och hopplöst fast i ett lallarstadium av sällan skådat slag. Mer än vanligt ointresserad av allt som inte ramlar in under kategorin roligt eller åtminstone intressant och möjligtvis lite konfunderad. Över mig själv och andra.

Hepp.

Just nu kan jag inte bestämma mig för vad jag tycker sämst om. Sentimentalt känslodravel eller extrem vuxenhet med aptorra, trista resonemang om livet, framtiden och alltinget. Ingetdera intresserar mig, jag skulle vilja få vara ifred i mittfilen utan störande moment från vardera hållet.

I mittfilen kan jag i godan ro låtsas som ingenting. Köra lite för fort och ignorera dom där "om fyrahundra meter finns det bara en fil igen, bestäm dig för om du tänker ställa dig på bromsen eller gasa som fan. Nu. För annars kommer du bli mosad mellan en långtradare och en husvagn"-skyltarna.

Förnuft irriterar mig tydligen lika mycket som känsla nu.
Och det tog mig ett par teoriprov att fatta innebörden av alla dessa skyltar.

Verkligen.
Gamla repriser.
Nya problem.
Inget internet.
Snart hemlös.
Fullkomligt aningslös.
Förmodligen rätt hopplös.

Men glad. Det räknas.

Inatt när jag kom hem satt den Lilla C där på bron och låtsades som ingenting. Det efter att jag sprungit runt halva stan i flera dagar och letat. Visslat efter absolut ingenting alls och antastat vilt främmande människor om katt-nappningar. Helt värt det. Med lilla C:s snyftframkallande hemkomst infann sig också ett visst mått av sinnesro och ordningochreda-kvoten höjdes också ett snäpp. Mycket bra. Annars så har jag fortfarande ingen koll alls. Kanske lika bra?

Idag har jag för övrigt tagit mig en olycksalig titt på mitt eget underhudsfett på överarmen. Från insidan. Sen svimmade jag nästan lite och fick dricka vatten i en sjukhussäng tillsammans med en undersköterska som hette  Maggan och som inte ansåg att jag var att betrakta som en tillförlitlig bilförare på en stund. Maggan har ingen aning om hur rätt hon har. Överläkare Kenneth hade inte kunnat valt ett sämre tillfälle att skämta om ledsyn och taskig belysning men nu är fettet övertäckt med ett stort bandage och jag hoppas att aldrig se det igen. Man kan ju bli anorektisk för mindre. Och vegetarian. Inte ens ett bokmärke genererade eländet. Det var bättre förr.

Gremolina bestämde sig för att chocka mig mitt i mitt slösurfande med en utmaning. Sen skrev hon något om att ta skeden i vacker hand. Eller en vacker sked i hand? Whatever. Det satte hur som helst stopp för min omedelbara tanke att bara ignorera alltihop. Jag gillar Gremlins. Hon verkar inte riktigt klok och det är det absolut enklaste sättet att nästla sig in i mitt hjärta. Det och mat. Och sprit. Cig funkar också. Och komplimanger. Faktum är att jag är ganska billig.

Såhärdå. Jag ska skriva sex fakta om mig själv. Förslagsvis lite udda grejor. Sen utmanar jag tre nya. Och dom gör som jag säger. Capische?

1. Jag har spelat klädpoker med Dregen. Jag var sexton år gammal och vann. Dock var det hela tämligen oskyldigt.

2. Varje gång jag hör "where is the love" med black eyed pies tänker jag på mitt karaoke-ex. Stenhög på svamp på en thailändsk strand och förtvivlad över sin oförmåga att lära sig texten. Och mig själv, i samma skick, som hånskrattar åt hans sluddriga försök medans jag försöker locka fram gecko-ödlan under bungalowen genom att kväka som en groda. Geckons faktiska existens är än idag oklar.

3. Alla vet att jag är en katastrofal bilförare. Det få vet, för att jag brukar försöka mörka det, är att jag en gång krockade två gånger på samma dag på samma vecka som jag krockade fyra gånger. Bland annat med en container som på ett mystiskt vis anföll bakrutan på Forden och krossade den i tusen små glimmrande bitar. På besiktningsdagen.

4. Jag gillar verkligen inte att prata i telefon. Så älskade vänner, alla dom där gångerna jag säger "du, jag är lite upptagen, ringer dig strax" så ljuger jag. Jag är inte upptagen. Förmodligen tar jag en cig och dricker kaffe.

5. Jag är sjukt rädd för folk som spelar utvecklingsstörda. Alltså inte folk som faktiskt är det men folk som fejkar det. Ett ex fick mig faktiskt att börja gråta genom att tränga in mig i ett hörn och spela mongo. Ja, jag skäms över det. Men märk väl att det bara gäller folk som fejkar.

6. Jag tvättar nästan aldrig håret. Med schampo alltså. Balsam och vatten bara. Tänk på det alla ni som envisas med att rufsa runt i krullet.

Så. Nu ska jag gå till jobbet och ha ångest över mina avslöjanden. Men dom är nog rätt oskyldiga ändå. Och med det så ber jag om ursäkt och utmanar Svartbloggaren, Vitbloggaren och Torgnysdotter.