Identitetskris
Min inre Timell ser sig mest slagen av working girl nu. När working girl är ledig är kriget i full gång. Ernst gapar. Timell gråter. Amy Winehouse vill röka och dricka vin. Carrie vill köpa kläder istället för ljuddämpare och lantlollan försöker dra på gummistövlarna och åka till stallet.
Någonstans där inne finns jag och får ingenting gjort.
Någonstans där inne finns jag och får ingenting gjort.
Säljes; Etta med möjligheter och..öppen planlösning.
Vaknade igår med en känsla av rastlöshet och driftighet. Jag borde veta bättre än att falla för mina egna nycker av aktivitet men i sann Curly-anda så måste saker gå fort, fort och jag var iväg på målarbutiken innan jag hann fundera så värst mycket mer.
För att göra en lång historia om dörrlyftarhjälp som tar sig befogenheter, mattknivar, påtvingat underarbete, min egen impulsivitet/klantighet och märkliga kabeldragningar under sjutton lager tapet kort så står arbetet på Hovrättsbacken still och jag har ett stort, halvspacklat hål i väggen och ingen innerdörr vilket ger mig mer info om grannarnas göranden än vad jag vill ha. Jag har även ett badrum utan dörr vilket gör toabesök inte så värst privata och duscharna..dragiga. Utöver det har jag även en dator utan internet, en hemtelefon utan linje, ett rum fyllt av hallmöbler och dörrar och en känsla av att om det fanns en möjlighet att göra slut med mig själv så hade låset i ytterdörren varit bytt nu.
Från den ljusa sidan sett så har jag ett jättfint, nymålat element i hallen. I väntan på Telias kabeldragare så är det pretty much vad jag kan göra i hallen. Förutom att spackla avgrundsdjupa hål i väggen och leka "inte-nudda-golv" i vardagsrummet då.
Nu älskar jag mig själv, Telias väntetider och dörrlyftare med åsikter igen, verkligen.
Löjligt Lättpåverkad Lolla
Jag har fjantigt lätt för att falla in i stämningar. Böcker, musik, film, spelar ingen roll. Efter Fight Club ville jag slåss. Medans jag läste Vigliante av Andreas Roman blev jag, i smyg hoppas jag, arg på allt, alla, hela tiden. När jag läste Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalada hade jag en endast med svårhet behärskad lust att fråga ut grannarna om hur dom mådde och om jag möjligen kunde få bjuda på lite thé. Och listan kan göras oändlig.
Jag har precis varit och sett SATC-filmen och känner att något inte stämmer. Vart är kläderna? Skorna? New York? Big? Vad gör den där tjocka katten i köket och vem har petat bort en bit av min halltapet?
Det är nog bäst att sova nu.
Jag har precis varit och sett SATC-filmen och känner att något inte stämmer. Vart är kläderna? Skorna? New York? Big? Vad gör den där tjocka katten i köket och vem har petat bort en bit av min halltapet?
Det är nog bäst att sova nu.
Att streta emot.
Den senare delen av min lördagskväll är en smula detalj-luddig i kanterna men mitt i mitt knäckemackaätande i sängen framför en chickflick för en stund sedan fick jag en flash av mig själv förklarandes varför jag inte kan dansa foxtrot.
-För att jag försöker styra. Men jag vet inte vart man ska.
Blir lite full i skratt för med det lyckades jag i två korta, antagligen lätt sluddriga, meningar sammanfatta i stort sett allting. Kom jag på nu. Och med den lilla insikten åker jag till stallet. Och stretar lite.
-För att jag försöker styra. Men jag vet inte vart man ska.
Blir lite full i skratt för med det lyckades jag i två korta, antagligen lätt sluddriga, meningar sammanfatta i stort sett allting. Kom jag på nu. Och med den lilla insikten åker jag till stallet. Och stretar lite.
Förhandlingar med mig själv.
Vaknar av mig själv 07.30 och vill ha frukost. Man skulle kunna tro att det är ett försök från min kropp att återgå till något slags normaltillstånd efter att mest ha lallat runt, ätit socker och druckit...ja socker egentligen, i flera dagar. Men efterssom jag aldrig vaknar av mig själv eller brukar ha något större frukostsug så betraktar jag det här som något slags präktigt överkompenserande från min egen sida.
Vi har kompromissat, jag har klivit upp men tänker fortsätta förvägra kroppen frukost förrän den har diskat. Kroppen vill inte diska och vi har nu hamnat i ett orubbligt moment 22 där vi mest dricker kaffe, tittar på regnet ute och försöker göra upp en plan för hur vi ska röja upp här hemma. Efter att sen i torsdags mest ha använt hemmet som någon slags sambandscentral för duschning, ombyten och dumpning av prylar så ser här ut som det har briserat en bomb av kläder, skor och prylar. Gårdagskvällen hade väl egentligen varit ett ypperligt tillfälle till det men efter att med en film och ett kilo godis i handen ha betraktat röran vände jag i dörren och åkte till ett renare hem för bakismys. När jag väl kom hem igen var det välsignat mörkt och det föll sig bäst att bara sova på saken.
Annars funderar jag mest på att ta tag i ångestprojektet att göra något åt min hall. Så mycket som jag tänker på det så är det nästan märkligt att det inte bara gör sig själv av ren tankekraft. Men varje gång jag faktiskt är på väg att börja pilla lös den där gamla tapeten som har målats så många gånger att den nu håller på att lossna av sig själv så får jag pyspunka och backar ut därifrån igen. Att slänga upp lite färg är en sak. Att börja pilla på gamla tapeter som sitter på väggar av gammal porös betong som förmodligen kommer följa med tapeten ner från väggen för tanken till stora spacklingsprojekt, slipmaskiner och hål in till badrummet som gång på gång blir mig övermäktiga. Men man vet aldrig, idag kanske är dagen när jag gör ett stort hål i hallväggen. Eller inte.
Idag är det i alla fall dagen när jag städar upp här, ringer sjukgymnasten, tvättar tvättberg och tar tag i helveteshögen av papper som ligger på köksbordet och morrar. Det är bäst att rida på präktighetsvågen medan den varar. E har bokat biljetter till Sex and the city-filmen ikväll så jag och Clarkan får gå på bio och äta popcorn som belöning. Och om jag inte efter det kommer hem till ett rent och prydligt hem kommer jag att straffas, hör du det, kropp?
(Och aldrig skrivs det väl så långa inlägg om just inget alls som när det ska göras präktigheter? Lata, lata kropp.)
Vi har kompromissat, jag har klivit upp men tänker fortsätta förvägra kroppen frukost förrän den har diskat. Kroppen vill inte diska och vi har nu hamnat i ett orubbligt moment 22 där vi mest dricker kaffe, tittar på regnet ute och försöker göra upp en plan för hur vi ska röja upp här hemma. Efter att sen i torsdags mest ha använt hemmet som någon slags sambandscentral för duschning, ombyten och dumpning av prylar så ser här ut som det har briserat en bomb av kläder, skor och prylar. Gårdagskvällen hade väl egentligen varit ett ypperligt tillfälle till det men efter att med en film och ett kilo godis i handen ha betraktat röran vände jag i dörren och åkte till ett renare hem för bakismys. När jag väl kom hem igen var det välsignat mörkt och det föll sig bäst att bara sova på saken.
Annars funderar jag mest på att ta tag i ångestprojektet att göra något åt min hall. Så mycket som jag tänker på det så är det nästan märkligt att det inte bara gör sig själv av ren tankekraft. Men varje gång jag faktiskt är på väg att börja pilla lös den där gamla tapeten som har målats så många gånger att den nu håller på att lossna av sig själv så får jag pyspunka och backar ut därifrån igen. Att slänga upp lite färg är en sak. Att börja pilla på gamla tapeter som sitter på väggar av gammal porös betong som förmodligen kommer följa med tapeten ner från väggen för tanken till stora spacklingsprojekt, slipmaskiner och hål in till badrummet som gång på gång blir mig övermäktiga. Men man vet aldrig, idag kanske är dagen när jag gör ett stort hål i hallväggen. Eller inte.
Idag är det i alla fall dagen när jag städar upp här, ringer sjukgymnasten, tvättar tvättberg och tar tag i helveteshögen av papper som ligger på köksbordet och morrar. Det är bäst att rida på präktighetsvågen medan den varar. E har bokat biljetter till Sex and the city-filmen ikväll så jag och Clarkan får gå på bio och äta popcorn som belöning. Och om jag inte efter det kommer hem till ett rent och prydligt hem kommer jag att straffas, hör du det, kropp?
(Och aldrig skrivs det väl så långa inlägg om just inget alls som när det ska göras präktigheter? Lata, lata kropp.)
Prästens lilla kråka.
Har varit ute och slunkit lite. Varken någon riktig tid eller lust för något bloggande. Midsommarafton firades hos D i finfinaste Boboet. Som alltid mysigt och underhållande.
Klart jag inte badade, vi är i Sverige people, i juni, utan våtdräkt. Men somliga är gjorda av stål.
Clark gav upp andan på vägen mot stugan, snöre och svaga minnen från en kort och misslyckad scoutkarriär löste tillfälligt problemet.
Och till mina vänner som har trott sig se en penis på mitt huvud i ett mms, jag SA ju att det var ett känguruhuvud. Ni är snuskiga människor, allihopa.
Lika som bär?
Förresten..
..så trodde jag aldrig att jag skulle bli av med Clarkan men Dr. Jörg lyckades tillslut på grötig danska bekräfta för mig att den 7 juli är det ok att gå och lägga sig utan Clark.
Den 7 juli ska jag sova.
På mage. På sidan. Hopkrupen på mage och sidan samtidigt. Utan tusen uppallade kuddar. I tusen timmar, minst.
Fram till den 7 juli ska jag fortsätta sova platt på rygg med kuddstöden inom armlängds avstånd.
Jag börjar få in tekniken trots att sova på rygg är nästan mänskligt omöjligt.
Den 7 juli ska jag sova.
På mage. På sidan. Hopkrupen på mage och sidan samtidigt. Utan tusen uppallade kuddar. I tusen timmar, minst.
Fram till den 7 juli ska jag fortsätta sova platt på rygg med kuddstöden inom armlängds avstånd.
Jag börjar få in tekniken trots att sova på rygg är nästan mänskligt omöjligt.
Mot alla odds..
..så tog sig gårdagen i kragen.
Redan på morgonen dök ett tv-erbjudande upp, beskrivet som en win-win-situation. På eftermiddagen bjöd Dr. Jörg på lugnande ord trots våra kommunikationsproblem och hela rygg-grejen känns nu mycket bättre. Biltema tog tillbaka sin ljuddämpare utan knot och beställde fort en ny. Om den dyker upp i tid återstår ju att se men hur svårt ska det vara? Räddaren i nöden (tack och tack!!) dök upp med tv:n och jag hann med både fotboll och öl på kvällen.
Ok, fotbollen var väl inte så munter men på det stora hela så vann medgångarna matchen mot motgångarna med 3-1 igår. Mer sånt tack.
Redan på morgonen dök ett tv-erbjudande upp, beskrivet som en win-win-situation. På eftermiddagen bjöd Dr. Jörg på lugnande ord trots våra kommunikationsproblem och hela rygg-grejen känns nu mycket bättre. Biltema tog tillbaka sin ljuddämpare utan knot och beställde fort en ny. Om den dyker upp i tid återstår ju att se men hur svårt ska det vara? Räddaren i nöden (tack och tack!!) dök upp med tv:n och jag hann med både fotboll och öl på kvällen.
Ok, fotbollen var väl inte så munter men på det stora hela så vann medgångarna matchen mot motgångarna med 3-1 igår. Mer sånt tack.
Reality bites.
Alltså, jag förstår om ni inte tror mig nu.
Hell, jag önskar verkligen att jag skämtade.
Men ikväll när jag tyckte att jag förtjänade att bedöva mig med soffhäng så bara *poff* dog tv:n.
Bara så.
*poff*
Den hamnade liksom i något slags orubbligt stand by-läge.
Elektronik-koma.
*poff*
Egentligen är det väl inte så märkligt, den har många år och flyttar på nacken och antagligen är väl enda skälet till att den fortfarande fungerar den tre år långa vilan ex-sambon gav den med hänvisningen att den har så långsam text-tv att den inte ens förtjänade en plats i gästrummet.
Men ändå. Den hade väl kunnat varna lite. Inte bara *poff*
(rätt mysigt ändå, tända lite ljus och fejka strömavbrott. Datorn och radion stör dock intrycket något.)
Hell, jag önskar verkligen att jag skämtade.
Men ikväll när jag tyckte att jag förtjänade att bedöva mig med soffhäng så bara *poff* dog tv:n.
Bara så.
*poff*
Den hamnade liksom i något slags orubbligt stand by-läge.
Elektronik-koma.
*poff*
Egentligen är det väl inte så märkligt, den har många år och flyttar på nacken och antagligen är väl enda skälet till att den fortfarande fungerar den tre år långa vilan ex-sambon gav den med hänvisningen att den har så långsam text-tv att den inte ens förtjänade en plats i gästrummet.
Men ändå. Den hade väl kunnat varna lite. Inte bara *poff*
(rätt mysigt ändå, tända lite ljus och fejka strömavbrott. Datorn och radion stör dock intrycket något.)
Cirkus Curly slår till igen.
I samma ögonblick som inlägget nedan postades fick jag nog av tröttma och satte istället lite fart. Tjatade till mig tid hos ortopeden (Nej, inte om tre veckor, nu! Imorgon? Taget.) Jobbade min lunch och fixade tråkiga bankärenden. Kände att jag hade flow och bestämde mig för att ta tag i Biltema/Ljuddämpar-eländet.
På motorvägen dit ut började det rycka i huden under ögat.
I kön mellan äldre farbror i blåbyxor samt sammetskavaj och yngre kille med t-shirttexten Fuck you, jag kör opel. (va? opel?) började det klia över hela kroppen och när dom sen inte kunde hitta min beställda ljuddämpare var tårarna nära och tröttman med besked tillbaka. Som genom ett under lyckas dom tillslut hitta ljuddämparen, jag betalar och vandrar ut därifrån med lätta steg trots plåtskrotet jag bär på.
Smet in på närmsta klädbutik och shoppade på mig tre nya toppar och ett par shorts till vrakpris i rena glädjeyran över att ha kommit ut därifrån. Lite som att ställa sig i duschen efter en fjällvandring inbillar jag mig. Inte för att jag någonsin har fjällvandrat. Å andra sidan inbillar jag mig inte att jag någonsin kommer använda dom där shortsen heller. Rea-fynd är till för känslan, inte för att användas.
Åker glad i hågen ut till Hugo som bor granne med P som är en vacker människa med otroliga byggarebob-kvaliteér och som har lovat hjälpa mig. Tittar på lite när han fiffar med en båtmotor. Blir bjuden på saft av hans sambo när P sticker in huvudet.
-Vad har du köpt för nåt? Den här ska ju sitta på en Seat?
Dom har skickat iväg mig med en ljuddämpare till en helt annan bilmodell, inte ens lite lik den jag skulle ha, efter att jag väntat i nära en halvtimme medans dom sökte OCH knappade in min bilmodell i datorn som sökhjälp.
Jag finner inte ens ord.
Det måste vara någon eller något som försöker skicka mig ett budskap.
Så Gud/Kosmos/Alla smådjävlar/Whatever; Om allt bara kan få lösa sig någorlunda smärtfritt nu så lovar jag högtidligen att inte köpa några fler hästar eller bilar.
På ett tag i alla fall.
Ok?
På motorvägen dit ut började det rycka i huden under ögat.
I kön mellan äldre farbror i blåbyxor samt sammetskavaj och yngre kille med t-shirttexten Fuck you, jag kör opel. (va? opel?) började det klia över hela kroppen och när dom sen inte kunde hitta min beställda ljuddämpare var tårarna nära och tröttman med besked tillbaka. Som genom ett under lyckas dom tillslut hitta ljuddämparen, jag betalar och vandrar ut därifrån med lätta steg trots plåtskrotet jag bär på.
Smet in på närmsta klädbutik och shoppade på mig tre nya toppar och ett par shorts till vrakpris i rena glädjeyran över att ha kommit ut därifrån. Lite som att ställa sig i duschen efter en fjällvandring inbillar jag mig. Inte för att jag någonsin har fjällvandrat. Å andra sidan inbillar jag mig inte att jag någonsin kommer använda dom där shortsen heller. Rea-fynd är till för känslan, inte för att användas.
Åker glad i hågen ut till Hugo som bor granne med P som är en vacker människa med otroliga byggarebob-kvaliteér och som har lovat hjälpa mig. Tittar på lite när han fiffar med en båtmotor. Blir bjuden på saft av hans sambo när P sticker in huvudet.
-Vad har du köpt för nåt? Den här ska ju sitta på en Seat?
Dom har skickat iväg mig med en ljuddämpare till en helt annan bilmodell, inte ens lite lik den jag skulle ha, efter att jag väntat i nära en halvtimme medans dom sökte OCH knappade in min bilmodell i datorn som sökhjälp.
Jag finner inte ens ord.
Det måste vara någon eller något som försöker skicka mig ett budskap.
Så Gud/Kosmos/Alla smådjävlar/Whatever; Om allt bara kan få lösa sig någorlunda smärtfritt nu så lovar jag högtidligen att inte köpa några fler hästar eller bilar.
På ett tag i alla fall.
Ok?
Tröttma.
Mest trött nu faktiskt.
Trött på att saker inte riktigt vill som jag vill. Trött på att vänta (väntaväntavänta, vad är det med det här?) och trött på tristheter som ortopeder, veterinärer och ..ja, biltema.
Mest vill jag bara lalla runt och inte göra just något så mellan dom korta aktivitetsrycken så är det nog mest det jag gör.
Lallar runt och flyter med.
Ohyggligt tålamodsprövande egentligen.
Man blir trött av att lalla.
Servitris hackade sönder raggare med vinöppnare.
Står på uteserveringen och tar upp en beställning, någonstans mitt i "passar den här såsen till det köttet" så ser jag i ögonvrån en jöns med en alldeles för stark raggarbil ladda, dra iväg så där så att däcken skriker och det ryker och få sladd.
Han missade Gudrun (bilen that is) med mindre än en halvmeter.
Det hade kunnat vara svarta rubriker i Sundsvalls Tidning idag.
Han missade Gudrun (bilen that is) med mindre än en halvmeter.
Det hade kunnat vara svarta rubriker i Sundsvalls Tidning idag.
Glamour-faktorn tangerar nya bottenrekord.
Överväger att börja modeblogga.
Tröja 0kr. Snodd från något ex. Jag förtjänar den.
Byxor 0kr. Snodda från landstinget. Jag förtjänar dom med.
Gummistövlar. Förmodat antikvärde 0kr. Har förmodligen förtjänat även dom.
Accessoarer; Trepunktsstöd från landstinget, hyra 400kr/3månader. Som hittat.
Konstigheter.
Jag är ganska van vid att få mitt utseende kommenterat på jobbet. Arbetar man i en miljö där kunderna stor del av tiden är i mer eller mindre grad av beusning är detta ofrånkomligt. Det har liksom inte med mig att göra, skulle jag se ut som en påse nötter skulle jag förmodligen håva in en och annan komplimang ändå, det är alltid någon som behöver fylla upp tiden det tar att svänga ihop en drink.
Men idag har nog en ung kille gett mig den i all sin meningslöshet, och i all hans fylla, märkligaste komplimangen på länge.
-Det blir 88 kronor tack.
-Ja, här. Men asså, har du gjort dom själv, ögonbrynen?
-Gjort? Näe, alltså, vad menar du?
-Dom är skitfina!
-Ögonbrynen?
-Ja.
(trött kompis -alltså lägg av nu, det där var fan det sämsta jag hört....)
Ögonbrynen?
Vad hände med allmänt urkastade kommentarer (schnygg, du är schnygg) eller mer specifika (allvar, vilken *fultord'fultord*mun!)) eller det mer pragmatiska Du ser helt ok ut och klockan är fem i tre. Ligga?
Men idag har nog en ung kille gett mig den i all sin meningslöshet, och i all hans fylla, märkligaste komplimangen på länge.
-Det blir 88 kronor tack.
-Ja, här. Men asså, har du gjort dom själv, ögonbrynen?
-Gjort? Näe, alltså, vad menar du?
-Dom är skitfina!
-Ögonbrynen?
-Ja.
(trött kompis -alltså lägg av nu, det där var fan det sämsta jag hört....)
Ögonbrynen?
Vad hände med allmänt urkastade kommentarer (schnygg, du är schnygg) eller mer specifika (allvar, vilken *fultord'fultord*mun!)) eller det mer pragmatiska Du ser helt ok ut och klockan är fem i tre. Ligga?
Peta russin.
Av precis samma anledning som jag helst köper tre kanelbullar istället för en och sen bara äter den innersta delen på alla istället för en hel så intresserar fotbollen på tv just nu mig föga. Jag tycker ju att fotboll i största allmänhet är dödligt trist. Det har funnits saker med fotboll som har intresserat mig, jag kan till och med ha siktats som åskådare på en och annan korpmatch i mina dar men det har haft väldigt lite med matchstatistik och offsideregler att göra.
När och om Sverige lyckas ta sig till någon typ av final så ska jag titta. Innan dess nöjer jag mig med en och annan spelarintervju och referat, det är liksom där det händer ändå.
I en värld av höjda bensinpriser, trasiga hästknän, duggregn, försäkringsbolag och biltema så måste man kunna unna sig att peta russinen ur kakan, faktiskt.
När och om Sverige lyckas ta sig till någon typ av final så ska jag titta. Innan dess nöjer jag mig med en och annan spelarintervju och referat, det är liksom där det händer ändå.
I en värld av höjda bensinpriser, trasiga hästknän, duggregn, försäkringsbolag och biltema så måste man kunna unna sig att peta russinen ur kakan, faktiskt.
När himlen öppnar sig.
Himlen öppnade sig, regnet vräkte ner och jag börjar precis bli varm igen efter att ha blivit blöt och kall ända in på skinnet. Vädret kastar sig mellan strålande sol och våldsamt regn, blixtar och dunder. Det hela känns ganska passande, på gränsen till iscensatt.
Det är mycket nu. Många tårar, många tankar och svåra beslut. Men även mycket värme, leenden och ett stilla lugn mitt i berg och dal-banan.
Fröken Tålamod, hjärtslagen och bilkörningen.
Sträckan till stallet är ungefär två mil, ganska kurvig och 70-sträcka nästan hela vägen. Jag kör den där vägen varje dag, ibland två gånger och det slår tamejfan aldrig fel. Har jag bråttom kommer jag alltid, utan undantag hamna bakom en snigel med sinne för att sätta fart när det behövs för att vara maximalt i vägen.
Alltid.
Där vägen är kurvig och inte speciellt inbjudande till omkörning körs det 10km/h under begränsingen, mitt i vägen, och i samma ögonblick som vägen raknar och jag tänker köra om ökar dom farten. För att genast sakta ner när chansen för att jag ska kunna köra om är eliminerad. Och Gunsan må vara ganska praktisk och bensinsnål men något kraftpaket är hon inte, omkörningar sköts på långa raksträckor i nerförsbacke och medvind. Min olycksstatistik har dessutom gjort mig en smula nojig och försiktig. Så där sitter jag. Fast. Biter nästan hål på underläppen och skriker inte alltför sällan rakt ut. Lätt hjärtklappning och pulserande blodåder i tinningen.
Det är så klart inte sant och mest en gullig fras men någonstans har jag läst att varje människa har ett visst antal hjärtslag att använda. När dom är förbrukade är det tack och hej.
Och jag önskar att dom som kör där framför mig ville tänka på det varje gång dom omotiverat saktar ner. Att dom förbrukar mina hjärtslag. Mina.
Alltid.
Där vägen är kurvig och inte speciellt inbjudande till omkörning körs det 10km/h under begränsingen, mitt i vägen, och i samma ögonblick som vägen raknar och jag tänker köra om ökar dom farten. För att genast sakta ner när chansen för att jag ska kunna köra om är eliminerad. Och Gunsan må vara ganska praktisk och bensinsnål men något kraftpaket är hon inte, omkörningar sköts på långa raksträckor i nerförsbacke och medvind. Min olycksstatistik har dessutom gjort mig en smula nojig och försiktig. Så där sitter jag. Fast. Biter nästan hål på underläppen och skriker inte alltför sällan rakt ut. Lätt hjärtklappning och pulserande blodåder i tinningen.
Det är så klart inte sant och mest en gullig fras men någonstans har jag läst att varje människa har ett visst antal hjärtslag att använda. När dom är förbrukade är det tack och hej.
Och jag önskar att dom som kör där framför mig ville tänka på det varje gång dom omotiverat saktar ner. Att dom förbrukar mina hjärtslag. Mina.
Jag ger mig. Du får mig.
Jag har inte läst den än men tänker redan på förhand säga att jag kommer tycka om den.
Människohamn av John Ajvide Lindqvist.
Jag är faktiskt alldeles säker.
Jag trodde inte riktigt på Hanteringen av odöda men tog ändå med mig den på en tågresa i brist på annat. Och kunde inte släppa den. Satt och snörvlade och kände kärlek genom halva sverige där på tåget.
Jag borde ha vetat bättre men även Låt den rätte komma in tittade jag på med en smula misstänksamhet men satt sen fast igen. Fast i ordets rätta bemärkelse, jag kunde inte sluta läsa eller koncentrera mig på något annat förrän den var slut. Kastade mig sen över Pappersväggar. Och jag som inte ens gillar novellsamlingar fick kapitulera, igen.
Så nu tänker jag ge mig i förväg.
Jag tänker älska "Människohamn".
Förresten tycker jag att alla ovannämnda böcker borde ingå i någon slags läroplan. Obligatorisk läsning i kursen Kärlek, mänsklighet och att vampyrer måste bjudas in. Jag tror världen skulle bli lite bättre då.
Människohamn av John Ajvide Lindqvist.
Jag är faktiskt alldeles säker.
Jag trodde inte riktigt på Hanteringen av odöda men tog ändå med mig den på en tågresa i brist på annat. Och kunde inte släppa den. Satt och snörvlade och kände kärlek genom halva sverige där på tåget.
Jag borde ha vetat bättre men även Låt den rätte komma in tittade jag på med en smula misstänksamhet men satt sen fast igen. Fast i ordets rätta bemärkelse, jag kunde inte sluta läsa eller koncentrera mig på något annat förrän den var slut. Kastade mig sen över Pappersväggar. Och jag som inte ens gillar novellsamlingar fick kapitulera, igen.
Så nu tänker jag ge mig i förväg.
Jag tänker älska "Människohamn".
Förresten tycker jag att alla ovannämnda böcker borde ingå i någon slags läroplan. Obligatorisk läsning i kursen Kärlek, mänsklighet och att vampyrer måste bjudas in. Jag tror världen skulle bli lite bättre då.
Sekundsparare som kostar mig minuter.
Förra veckan var jag på mitt not so happy-place och beställde en ny ljuddämpare till den lilla guldfärgade. Det skulle ta en vecka och jag fick ett nummer att ringa för att kunna kolla när den kommit in. Jag la in numret i mobilen och skyndade mig därifrån.
Idag sökte jag numret i mobilen. Hittar det icke. Ringer nummerupplysningen, får ett växelnummer och spenderar tio minuters kopplande innan jag får tag i rätt person. Man skulle kunna tro att jag hade lagt in det under Biltema. Eller kanske under Christer, biltema som numret gick till. Men icke, när jag till slut har ett nummer som var upptaget och sen ringer det igen så står det Ljud på mobilen.
Ljud som i halva ordet ljuddämpare som inte fanns i mobilens ordlista och som Fröken Tålamod inte orkade stava ut och lägga in korrekt.
Jag älskar mig själv hela tiden.
Idag sökte jag numret i mobilen. Hittar det icke. Ringer nummerupplysningen, får ett växelnummer och spenderar tio minuters kopplande innan jag får tag i rätt person. Man skulle kunna tro att jag hade lagt in det under Biltema. Eller kanske under Christer, biltema som numret gick till. Men icke, när jag till slut har ett nummer som var upptaget och sen ringer det igen så står det Ljud på mobilen.
Ljud som i halva ordet ljuddämpare som inte fanns i mobilens ordlista och som Fröken Tålamod inte orkade stava ut och lägga in korrekt.
Jag älskar mig själv hela tiden.
Tingens ordning och det tillkämpade tålamodet.
Mycket av livet nu går ut på att vänta och ha tålamod.
Vänta på en rygg som måste läka.
Vänta på ett hästknä som måste (måstemåstemåste) läka.
Ha tålamod och låta tiden sköta sitt.
För en person med tålamodsnivåer i höjd med den genomsnittlige treåringen kan sånt här vara ganska påfrestande. Det kan göra personen smått frustrerad och irriterad över att pausknappen tycks vara intryckt och att sakernas tillstånd kräver en hel del tålamod. Det kan få en person av vilja hoppa upp och ner på stället i frustration över att sitta fast och inte komma loss. Kanske lägga sig på golvet och fäkta med armarna eller bara skrika rakt ut?
Nädå, inget hoppande, fäktande eller skrikande.
Bara tålamod.
Mannen på bilden är inte jag. Jag kan inte göra sådär. Då trillar jag och Clarkan omkull.
Vänta på en rygg som måste läka.
Vänta på ett hästknä som måste (måstemåstemåste) läka.
Ha tålamod och låta tiden sköta sitt.
För en person med tålamodsnivåer i höjd med den genomsnittlige treåringen kan sånt här vara ganska påfrestande. Det kan göra personen smått frustrerad och irriterad över att pausknappen tycks vara intryckt och att sakernas tillstånd kräver en hel del tålamod. Det kan få en person av vilja hoppa upp och ner på stället i frustration över att sitta fast och inte komma loss. Kanske lägga sig på golvet och fäkta med armarna eller bara skrika rakt ut?
Nädå, inget hoppande, fäktande eller skrikande.
Bara tålamod.
Mannen på bilden är inte jag. Jag kan inte göra sådär. Då trillar jag och Clarkan omkull.Löjliga familjen fick tillfällig utökning.
Idag har jag hängt med J och Dolly, sextonveckors rottweilervalp med förkärlek för att kräkas. Överallt, hela tiden och helst på mina byxor. Vilket känns sådär i allmänhet men i synnerhet när man är en smula känslig efter en oväntat kul fest.
Det är ju tur att hon är söt.
Söthet är mycket bra som förmildrande omständighet.
Och precis som vanligt så är det inte hunden på bilden som har kräkts hela dagen.
Det är ju tur att hon är söt.
Söthet är mycket bra som förmildrande omständighet.
Och precis som vanligt så är det inte hunden på bilden som har kräkts hela dagen.Löjliga familjen.
Hugo är ordinerad rejäl vila. Får endast lämna sin box för "tio minuters kontrollerad promenad per dag".
Jamenellerhur.
Det är högst oklart vem som leder vem nuförtiden.
Även Clark är med, of course.
Hästen på bilden har inget med inlägget att göra. Den ser ju kontrollerbar ut.
Jamenellerhur.
Det är högst oklart vem som leder vem nuförtiden.
Även Clark är med, of course.
Hästen på bilden har inget med inlägget att göra. Den ser ju kontrollerbar ut.