Curly

Sträckan till stallet är ungefär två mil, ganska kurvig och 70-sträcka nästan hela vägen. Jag kör den där vägen varje dag, ibland två gånger och det slår tamejfan aldrig fel. Har jag bråttom kommer jag alltid, utan undantag hamna bakom en snigel med sinne för att sätta fart när det behövs för att vara maximalt i vägen.

Alltid.

Där vägen är kurvig och inte speciellt inbjudande till omkörning körs det 10km/h under begränsingen, mitt i vägen,  och i samma ögonblick som vägen raknar och jag tänker köra om ökar dom farten. För att genast sakta ner när chansen för att jag ska kunna köra om är eliminerad. Och Gunsan må vara ganska praktisk och bensinsnål men något kraftpaket är hon inte, omkörningar sköts på långa raksträckor i nerförsbacke och medvind. Min olycksstatistik har dessutom gjort mig en smula nojig och försiktig. Så där sitter jag. Fast. Biter nästan hål på underläppen och skriker inte alltför sällan rakt ut. Lätt hjärtklappning och pulserande blodåder i tinningen.

Det är så klart inte sant och mest en gullig fras men någonstans har jag läst att varje människa har ett visst antal hjärtslag att använda. När dom är förbrukade är det tack och hej.

Och jag önskar att dom som kör där framför mig ville tänka på det varje gång dom omotiverat saktar ner. Att dom förbrukar mina hjärtslag. Mina.