Curly

Jag borde ju bara vara nykär men jag har precis hittat det första lilla irritationsmomentet med nydatorn. Jag kan inte skilja stycken här i bloggen. Svinirriterande och förmodligen lätt avhjälpt efterssom det bara händer på just den här datorn. Men hur göra? Någon?

Oasis splittras säger dom. Jag som trodde dom var splittrade fem gånger om vid det här laget. Trist dock.

Jag är rätt mjuk och blödig. Anser inte att dödsstraff hör hemma i civiliserade samhällen och kan nog ha använt orden "rehabilitering" "förebyggande", "andra chans" ganska flitigt i diskussioner om brott och straff.

Hunger ska inte underskattas. Källarkatt no more.

C the fatcat* har inte gjort en lugn och stilla tillbakaflytt till Sundsvall från sitt vinterhärbärge hos mamma. Efter att ha inlett med att göra illa sig såpass att han fick röntgas hos veterinär, få utegångsförbud och äta meducin som han slutningen började kräkas av verkade det hela dock ha stabiliserats. Han åt. Och sov. Och jamade på mer mat. Fullt normalt kattbeteende.

Så pass normalt att jag vågade säga ja till att vara hundvakt åt den, fantastiskt välartade, snälla och inte att förglömma, kattvänliga schäfern som ofta bor (bodde iaf) här när hans husse jobbar för långa skift eller roar sig med annat. Jag hade en naiv tanke på att C skulle vänja sig om hunden bara var snäll och ignorerade honom. Tji fick jag. Jag tror inte ens att C har sett hunden, efter en snabb och ack så misstänksam sniff på ovanvåningen har han flyttat ner i källaren. Alla försök att locka upp honom har i bästa fall ignorerats, andra har belönats med rediga rivsår. En dag och två nätter har förflutit, jag har fått mata katten i källaren och placera hunden i bilen för att överhuvudtaget kunna lyfta ut katten för toabesök.

Min katt som förut har betraktat mig med en matlystnad som jag har valt att betrakta som kärlek stirrar nu på mig med fasa och operation "lära gamla katter acceptera snälla hundar" får nog betraktas som hopplöst misslyckat.

Tråkigt. Hunden är bland det mest älskvärda jag har träffat och ett utmärkt promenadsällskap. Inga av dom påståendena passar in på min kära katt men kärlek är ju som bekant blind och nu ska jag inleda operation "locka upp källarkatter i ljuset med hjälp av stora mängder tonfisk och tålamod".

*han är inte så tjock längre. märkligt.

Min gamla pc har väl så gott som gått till dom sälla jaktmarkerna. Eller åtminstone blivit senil, det GÅR att använda den om man tycker det är ok att lägga en timmes tid på att kolla mailen, efter att det har tagit 45 minuter att starta den. Men det gör man ju inte. Ny måste köpas och glad i hågen konstarerade jag tidigare i somras att dom flesta pc-laptops nu är ganska billiga.

Sen köpte kollegan en macbook.
Sambon kontrade med en macbook pro.
Och nu känns varenda pc som rappliga barbieleksaker.
Fan.

Jag skulle kunna köpa mig en billigare pc, dessutom med högre prestanda men efter 27åetthalvtår känner jag mitt ha-begär ganska väl. Jag kommer inte bli nöjd. Jag behöver inte hög prestanda i min dator. Jag behöver snygghet och lättanvändhet. Jag behöver något snabbstartat som avkräver mig ett minimum av motprestationer i form av uppdateringar och virusprogram. Jag behöver något dyrt.

Så efter att ha sparat ihop det jag behöver och argumenterat med min dyrainköpsångest (datorn är med lätthet värd en weekendresa till någon trevlig Europeisk storstad inklusive boende och sko-shopping, eller en billig månad i thailand, eller en billig, apbillig och fallfärdig, bil, eller..) ett tag så bestämde jag mg för att köpa den. Dessutom med perfekt timing, en jobbig förkylning har fjättrat mig i hemmet och pill med en ny dator hade varit den perfekta sysselsättningen.

Tror ni den fanns hemma i butik?
Självklart inte.

Och vad tycker vi om att vänta?

(så här tycker vi om att vänta, för den som undrade.)

...förresten vad som händer om man steker en halv liter kantareller?

Förutom en pliktskyldig tur med mamma förra året har jag nog egentligen inte plockat svamp sedan barndomens höstar med pappa. Så vitt jag minns var det trevligt, limpmackor och varm choklad i termos, mammas skräckslagna flämtningar för varje rot som hon var övertygad om var huggormar, kanske mest för att jag gillade att springa före och skrika "orm!". Kantarellmacka på kvällen och drivor av svamp utspridda för torkning på tidningspapper över matsalsbordet.

..att skriva något på min ack så bortglömda blogg. Sen visade det sig att jag hade glömt bort den så mycket att jag inte kom ihåg lösenordet och där någonstans försvann skrivlusten.