Curly

C the fatcat* har inte gjort en lugn och stilla tillbakaflytt till Sundsvall från sitt vinterhärbärge hos mamma. Efter att ha inlett med att göra illa sig såpass att han fick röntgas hos veterinär, få utegångsförbud och äta meducin som han slutningen började kräkas av verkade det hela dock ha stabiliserats. Han åt. Och sov. Och jamade på mer mat. Fullt normalt kattbeteende.

Så pass normalt att jag vågade säga ja till att vara hundvakt åt den, fantastiskt välartade, snälla och inte att förglömma, kattvänliga schäfern som ofta bor (bodde iaf) här när hans husse jobbar för långa skift eller roar sig med annat. Jag hade en naiv tanke på att C skulle vänja sig om hunden bara var snäll och ignorerade honom. Tji fick jag. Jag tror inte ens att C har sett hunden, efter en snabb och ack så misstänksam sniff på ovanvåningen har han flyttat ner i källaren. Alla försök att locka upp honom har i bästa fall ignorerats, andra har belönats med rediga rivsår. En dag och två nätter har förflutit, jag har fått mata katten i källaren och placera hunden i bilen för att överhuvudtaget kunna lyfta ut katten för toabesök.

Min katt som förut har betraktat mig med en matlystnad som jag har valt att betrakta som kärlek stirrar nu på mig med fasa och operation "lära gamla katter acceptera snälla hundar" får nog betraktas som hopplöst misslyckat.

Tråkigt. Hunden är bland det mest älskvärda jag har träffat och ett utmärkt promenadsällskap. Inga av dom påståendena passar in på min kära katt men kärlek är ju som bekant blind och nu ska jag inleda operation "locka upp källarkatter i ljuset med hjälp av stora mängder tonfisk och tålamod".

*han är inte så tjock längre. märkligt.