Curly

Inatt när jag kom hem satt den Lilla C där på bron och låtsades som ingenting. Det efter att jag sprungit runt halva stan i flera dagar och letat. Visslat efter absolut ingenting alls och antastat vilt främmande människor om katt-nappningar. Helt värt det. Med lilla C:s snyftframkallande hemkomst infann sig också ett visst mått av sinnesro och ordningochreda-kvoten höjdes också ett snäpp. Mycket bra. Annars så har jag fortfarande ingen koll alls. Kanske lika bra?

Idag har jag för övrigt tagit mig en olycksalig titt på mitt eget underhudsfett på överarmen. Från insidan. Sen svimmade jag nästan lite och fick dricka vatten i en sjukhussäng tillsammans med en undersköterska som hette  Maggan och som inte ansåg att jag var att betrakta som en tillförlitlig bilförare på en stund. Maggan har ingen aning om hur rätt hon har. Överläkare Kenneth hade inte kunnat valt ett sämre tillfälle att skämta om ledsyn och taskig belysning men nu är fettet övertäckt med ett stort bandage och jag hoppas att aldrig se det igen. Man kan ju bli anorektisk för mindre. Och vegetarian. Inte ens ett bokmärke genererade eländet. Det var bättre förr.