Curly

...hon kallar mig så, min bästa vän. Har gjort det sen vi hookade upp på gymnasiets restaurangskola. Jag kallar henne Mynta. Små barnsliga smeknamn skapade av två barnsliga femtonåringar, vi fyller sent vi båda, hon tio dagar efter mig...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om mig själv just nu, om alls något men samtidigt så är det här ju min offentliga dagbok och att utelämna det känns konstigt, lika konstigt som att nämna det. En blogg är inte riktigt "på riktigt", den rör sig lite i gränslandet mellan verklighet och fiktion även om det är högst verkliga människor som skriver om verkliga saker.

Bilolyckor är förbaskat jävla otäckt verkliga och på riktigt.
I förrgår fick jag sladd på min bil och frontalkrockade med en annan kvinna.
Jag höll laglig hastighet men borde ha kört långsammare, uselt väglag och jag tappade fästet. Det enda jag kan göra är att vara väldigt tacksam för att kvinnan i den mötande bilen klarade sig bra och att även jag, efter omständigheterna, mår bra.

En titt på våra bilar och man inser fort att några skrubbsår och en kotfraktur är absolut ingenting. Av the skrotford är bara småflis kvar i fronten.

Räddningstjänsten frågade mig.
Ambulansmännen frågade mig.
Sjuksköterskorna på akuten frågade mig.

Kan vi ringa någon?

Nej, nej, nej sa jag.
Jag ville inte att någon skulle veta förrän jag själv hade fått veta hur jag mådde. Med hela mig fixerad på en bår, med nackkragar, midjebälten, morfin, syrgas och värmedropp är man jävligt rädd. Jag har aldrig förr varit så iskallt lugn och så jävlajävlajävla livrädd förr och hoppas att jag aldrig mer blir det. Jag var i inget skick att hantera min mammas rädsla, inte heller mina vänners rädsla, just då. Jag var alldeles för rädd och liten själv för det. Och det är väl då man ska ringa. Men jag kunde inte. Jag ville veta själv först.

Men Sundsvall hade inte varit Sundsvall om inte ryktet hade spridit sig fort. Från olyckspats till stall till Los Angeles och tillbaks till Sundsvall och sällskap fanns på akuten inom kort. Frågvis sjuåring som fått följa med mamma höll mig sysselsatt.

Är det där dina hjärtslag?
Visst är din häst vit?
Kan inte du resa dig?

Äh, vad ska jag säga? Ni fattar nog. Rent fysiskt så är jag väl rätt ok, lite mörbultad och en hoptryckt kota. Det kommer göra ont ett tag, jag kommer få bära runt på en stålkorsett några månader och det blir nog ganska många fler smärtstillande piller och kanske några tårar till. Men i sammanhanget så är det ingenting.

Kvinnan i den andra bilen mår bra, jag kommer snart göra det.

...vi bor inte längre i samma stad, vi pratar inte ens varje dag, ibland går det veckor men varje gång så vet vi vart vi är, vad vi känner.

-Mynta! Vad gör du?
-Makaron! Jag jobbar, har skurit mig med en sparrisskalare i fingret! Ont som fan!
-Oj, har du ringt sjukhuset, du kanske måste sy?
-Fy, nä, usch, jag tror det är lugnt. Hur mår du?
-Jag har krockat, jag kom nyss från sjukhuset.
-Men fan Makaron..

 Bild från sundsvalls tidning, min bil till höger.