My name is Luca.
Ny granne.
Igen.
Det är tredje personen som bor i lägenheten bredvid på drygt ettåetthalvt år. Vet inte om jag ska ta det personligt, om jag är svår att leva med, även med låsbara dörrar emellan och ett obefintligt umgänge? Eller om jag bara bott här för länge?
Hade tills igår aldrig sett nya grannen, noterade bara att den förra flyttade och att nytt namn sen dök upp på dörren bredvid min. Har därför inte fått en chans att ge nya grannen en personlighet som bara finns i min värld. Jag gör så ibland med folk som jag träffar på ofta men som jag aldrig pratar mer än 30 sekunder med. Ger dom en personlighet, familj och oftast ganska sjuka karaktärsdrag och vrickade hobbies. Annars hade ju hela proceduren varit skittrist, hur kul är det att fantisera ihop Svensson Svensson?
Granne nr 1 var lätt, för lätt. Pyttekort, knubbig, träningsoverall, blyg som fan och hade för hög volym på porrfilmerna. (Ingen tjej, speciellt inte dom osynliga, låter sådär strax efter tolvslaget varenda kväll) I min värld blev han en modersbunden psykopat som hade scrapbooks över alla han kände med urklippta tidningsbilder, rubbade anteckningar och tussar av hår. Och så vidare. Förlåt granne, det är inte du som är sjuk (tror jag), det är jag. Lev väl vart du nu bor, och sänk volymen.
Granne nr 2 orkade jag aldrig bry mig om. Ung, fnissig tjej. Trist. En gång fnissade hon fram för mig att hon hade hört mig sjunga i badrummet (självklart, bäst akustik där). Jag log och lät bli att tala om för henne att jag hade hört henne få orgasm, i badrummet. Angränsande badrum är ett planlösligt otyg.
Den nya killen inledde jag bekantskapen med igår genom att slå igen ytterporten i ansiktet på honom, han kom liksom från ingenstans och jag, i mitt handikappade skick hann inte fånga dörren igen men efterssom jag faktiskt är ganska artig så gjorde jag ett försök att få tag i dörren, gjorde en förhastad ryggrörelse och stelnade till i en konstig pose med ett kvävt stön av smärta. Sen stod jag där med ett synnerligen förvridet leende medan han kom in, hejade och tveksamt gick förbi mig. Stannade, tittade, Behöver du hjälp?.
Nejtackdetärlugnt.
Stålkonstruktionen var dold under jackan. Inga yttre tecken på mitt handikappade tillstånd var alltså synliga och jag framstod nog bara som i bästa fall utvecklingsstörd.
Undra vem som fantiserar om vem nu?
Igen.
Det är tredje personen som bor i lägenheten bredvid på drygt ettåetthalvt år. Vet inte om jag ska ta det personligt, om jag är svår att leva med, även med låsbara dörrar emellan och ett obefintligt umgänge? Eller om jag bara bott här för länge?
Hade tills igår aldrig sett nya grannen, noterade bara att den förra flyttade och att nytt namn sen dök upp på dörren bredvid min. Har därför inte fått en chans att ge nya grannen en personlighet som bara finns i min värld. Jag gör så ibland med folk som jag träffar på ofta men som jag aldrig pratar mer än 30 sekunder med. Ger dom en personlighet, familj och oftast ganska sjuka karaktärsdrag och vrickade hobbies. Annars hade ju hela proceduren varit skittrist, hur kul är det att fantisera ihop Svensson Svensson?
Granne nr 1 var lätt, för lätt. Pyttekort, knubbig, träningsoverall, blyg som fan och hade för hög volym på porrfilmerna. (Ingen tjej, speciellt inte dom osynliga, låter sådär strax efter tolvslaget varenda kväll) I min värld blev han en modersbunden psykopat som hade scrapbooks över alla han kände med urklippta tidningsbilder, rubbade anteckningar och tussar av hår. Och så vidare. Förlåt granne, det är inte du som är sjuk (tror jag), det är jag. Lev väl vart du nu bor, och sänk volymen.
Granne nr 2 orkade jag aldrig bry mig om. Ung, fnissig tjej. Trist. En gång fnissade hon fram för mig att hon hade hört mig sjunga i badrummet (självklart, bäst akustik där). Jag log och lät bli att tala om för henne att jag hade hört henne få orgasm, i badrummet. Angränsande badrum är ett planlösligt otyg.
Den nya killen inledde jag bekantskapen med igår genom att slå igen ytterporten i ansiktet på honom, han kom liksom från ingenstans och jag, i mitt handikappade skick hann inte fånga dörren igen men efterssom jag faktiskt är ganska artig så gjorde jag ett försök att få tag i dörren, gjorde en förhastad ryggrörelse och stelnade till i en konstig pose med ett kvävt stön av smärta. Sen stod jag där med ett synnerligen förvridet leende medan han kom in, hejade och tveksamt gick förbi mig. Stannade, tittade, Behöver du hjälp?.
Nejtackdetärlugnt.
Stålkonstruktionen var dold under jackan. Inga yttre tecken på mitt handikappade tillstånd var alltså synliga och jag framstod nog bara som i bästa fall utvecklingsstörd.
Undra vem som fantiserar om vem nu?
Kommentarer
Trackback
