Curly

Hyfsat ofta tittar jag mig omkring, på folk, och blir förvånad och ärligt talat ganska avundsjuk på det lugn folk verkar känna inför det här med vardag och att bara vara. Amen ikväll ska vi ju köpa pizza och se på film, tjoho!

Idag är en sån där rastlös dag. En köpa-häst-på-impuls-dag. En säga-upp-mig-till-hälften-och-kanske-plugga-dag. En möblera-om-hela-lägenheten-för-femtielfte-gången-dag. En tyglad sådan dock, inga nya djur, jobbet i behåll och möblerna har skonats. Det går inte ens att beklaga sig, då kommer det, som ett brev på posten "Men det ääär ju så, kallas vardag, livet, det baaara är så."

Amen tack och hej, jag ska bara gå och slå huvudet blodigt i en vägg därborta, ses om en stund, ok?

Jag vet inte ens riktigt vad som utlöser det. Ibland trivs jag i vardag. Igår var vardag. Idag var inte så olik igår. Igår var helt ok. Idag vill jag sälja lägenheten och ta en flygstol till vartsomhelst och..inte vet jag..lära mig mer om pingviner?

Och jag försöker intala mig själv om att det är ok. Jag har det bra. Varierande arbetstider, någorlunda aktiv fritid, vänner, familj och åhej åhå hela den av socialstyrelsen rekommenderade summan av element i ett Svensson 2.0-liv. Och det är väl helt ok.

Men ändå.

Det struntar rastlösheten i, högaktningsfullt.

Ålderskriser till trots så finns det ju fördelar med att bli lite äldre. Jag vet att det snart blåser förbi. Å andra sidan så har jag ju även lärt mig att det kommer tillbaka. Arslet bak, hela tiden, det är ju fantastiskt.