Att vara i Vara?
Efterssom jag är fysiskt inkababel att åka, eller köra, bil i mer än tre mil utan att bli kissnödig så fick det bli en paus ganska fort. Det här har, tyvärr, ingenting med Clark att göra, juniorblåsa och törstig bara, bad company. Såg en statoil-mack, stannade och hittade efter en stund en skylt som berättade att jag var i Vara.
Ett motell, en statoilmack, intet.
Så vitt jag såg.
Och det som inte syns finns inte, eller hur?
Tänkte på hur det skulle vara att bo där, i Vara.
Kom att tänka på min syster. Hur hon tjugotvå år gammal, höggravid med tvillingar tog sitt pick och pack inklusive tvåårig son, pojkvän och ett stycke fullblodsarabhingst och flyttade till Sillre. En förort till en håla som i sin tur ligger ett par mil från nästa håla, osv, med vad som föreföll innehålla tretton innevånare. Sex uttråkade bönder, sex sura, skvallerbenägna tanter och en förbaskat tjurig, varm och sjukt rolig kvinna som blev min systers bästa vän.
Syster var ung, barnen var små, pojkvännen fick lappsjuka och hästen var måhända väldigt vacker men poänglös i jordbrukssammanhang. Ibland hälsade lillasyster på. Hon var liten, stor i truten, neger och red barbacka på den poänglösa hästen till kiosken istället för att ta cykeln. Inte acceptabelt. Så icke heller ankorna, kalkonerna eller dom övriga, poänglösa ur norrländsk jordbrukssynpunkt, djuren. Hur det nu var så hängde syster kvar. Bönderna kom och gick, syster blev kvar. Ankorna försvann och grisar kom. Hon vann pris något år, syster. För glada grisar med knorr. Flera år senare, trots priset så lämnade hon, fyra barn, fler poänglösa hästar och en hemskt massa grisar Sillre. Syster lever, utan grisar men i allt önskvärt välmående. Sillre var, sist jag såg det, dött.
Och jag tänker att Vara kan få fortsätta vara Vara.
Eller kanske syster vill flytta dit?
Jag fick mest bråttom därifrån.
