Curly

Ämnet har ju varit på tal men det är nog mest för att det är sant.
Och viktigt.
Och så trist.

Då och då, ibland, ok, ganska ofta så fastnar jag till. Det kan vara när jag med tandborsten i högsta hugg tittar in i min egen blick i badrumsspegel, det kan vara när jag betalar räkningar eller hör mig själv tacka nej till något roligt för att jag måste hinna sova/jobba/rida. Mitt i steget, i meningen så tänker jag Förlåt. Förlåt mig för det här, det var inte såhär du trodde det skulle vara väl? Inne på banken, när jag artigt ler mot den äldre mannen som väntar bredvid mig så ser jag henne, Curly, sex år gammal med tungan utsträckt mot farbrorn, bus i blick och tanken redan någon annanstans, på väg, alltid på väg.

Och sen bannar jag mig själv. Du tror väl inte att du är ensam om det här, vem fan vill betala räkningar?

Men ändå.
Curly, sex år.
Jag är ledsen för det här.

Men nu ska vi ringa försäkringsbolag. Kul va?
Sen ska vi boka tid för cellprov. Tjoho!
Efter det ska vi tvätta och vad tror du om att städa lite?

Inte? Nähä men man måste göra dom tråkiga sakerna också!

(måste man? verkligen?)