One down, two to go.
Vi firar enmånadsjubileum idag, jag och Clark.
Dåligt med feststämning dock, han känner nog på sig att vi inte kommer bli långvariga, att jag tänker på frihet, ett liv utan honom.
Det går ganska bra nu, om man räknar bort första halvtimmen efter att jag har vaknat så gör det inte ont längre. Dom starka värktabletterna är ett, luddigt och lite skimrande, minne blott och det gör inte ont att jobba eller pyssla på med andra saker så länge jag inte gör några snabba, oförsiktiga böjningar. Nätterna är sådär, att ligga ner gör ont efter några timmar så att jag vaknar och måste upp en stund men jag tycks kräva mindre sömn än jag trodde.
Där ser man.
Helt nytt pensionärsbeteende, vakna fyra på morgonen, dricka kaffe och läsa tidningen, om än på internet.
Men det gör inte så mycket, jag har alltid gillat att somna om.
I övrigt lutar det åt en mycket liten, mycket guldfärgad bil mycket långt borta. Det som talar mot den guldfärgade är det snabba accepterandet av mitt bud och det överdrivna avståndet. Å andra sidan har jag kört hem från västkusten ensam förut, det är faktiskt ganska mysigt med bra musik i stereon, statoilkaffe och ett par kilo godis. Speciellt godiset kan bli användbart som nödmat om någonting i bilen skulle braka på väg hem och jag blir strandsatt i ingenmansland. Det ser jag med tidigare erfarenheter av mig själv, min karma och min tur som inte helt osannolikt.
Vad är det som brukar stå på instrumentbrädan i vissa utländska taxis?
Om gud vill?
Vi säger så..
