Curly

Om jag tyckte saker var konstiga förra veckan så beror det bara på att jag inte visste bättre. Det blir bara värre för varje dag. Idag har jag burit ett akvarium och tränat på gym. Lika onormala aktiviteter båda två. Sen ringde mobilen med ett jobberbjudande, vilket dessutom råkade vara det tredje på bara några veckor. Alla utanför mitt normala arbetsområde och av dom mest skiftande slag. När jag ska åka härifrån, såklart. Fast det är ju kul att bli påtänkt.

Mellan akvariebärande och gymbesök har jag med ojämna mellanrum fryst fast i marken i små utbrott av panikångest. Den bristande impulskontrollen och den obefintliga förmågan till eftertanke är som vanligt boven i dramat. För några dagar sedan sprang jag på en bekant och gammal granne, redaktör på en citytidning som ligger och skräpar på butiker runt hela stan. Han frågade om jag hade bestämt mig för att åka och när i sådana fall. Småpratade lite och frågade mitt i allt om jag inte kunde skriva en krönika till honom. Visst sa jag och tänkte inte mer på det. Förran dagen innan han behövde den. Illamående skrev jag. Raderade. Skrev igen. Försökte avstyra. Lämnade in i sista sekund, sjukt trött på mig själv men ändå tröstad i förvissningen om att jag befinner mig på andra sidan klotet när tidningen kommer ut.

I helvete heller att jag är.
Jag hade visst verkligen väntat till sista sekunden.
Jag måste leva med det.
Fuck.
Jag hatar att leva med konsekvenserna av min egen oförmåga till konsekvenstänkande.