Do not try this at home kids
Olyckor råkar alla ut för.
Jag tappade en kaktus igår. Istället för att låta den lilla krukväxten trilla i golvet och sen sopa upp resterna slängde jag reflexmässigt ut händerna i en jonglerings-kanske-kan-jag-rädda-den-rörelse. På något vis lyckades jag dribbla in kaktusen i magen och ägnade sen en stund åt att med pincett dra ut kaktustaggar ur huden på magen och delar av händerna. Om kaktusen var giftig? Nja, jag behövde inte uppsöka vård men dom röda, svullna och kliande prickarna efter varenda tagg talar väl i alla fall för att kaktusar inte använder taggarna enbart som tom skrämseltaktik.
Och sopa, det fick jag självklart göra ändå.
haha förlåt men ser det framför mig.
Haha förlåt, jag kan inte heller låta bli att skratta, men allra ödmjukast. Jag har en tendens att försöka fånga saker som jag tappar med foten, ett tappert försök till att slippa behöva plocka upp krossade saker från golvet. Värre är det när det är en stekpanna jag försöker stoppa, eller knivar.. Härlig blogg! /Jo
Ps. Annars är ju kaktusar suveräna, enda växten som överlever mig.
Petri; Ja...vad ska jag annars ha mina olyckor till, bättre att roa någon än att bara ha ont ;)
Jo; Klassisk metod, en arbetskamrat testade med ett 30-liters ölfat. Fatet höll, inte foten..och jag har smygit på din blogg med, jag är bara dålig på att lämna avtryck efter mig, men hej!
Förlåt. Jag skrattar också.
Hur lyckas du? Hahahaha.
Du är yvigheten personifierad.
Du borde skriva ner de 100 mest osannolika saker som inträffat dig. Boken ("100 osannolika sannolikheter") skulle sälja multum.
Beatrix; Du är förlåten ;) Hur jag lyckas? Jag har tänkt på det länge och väl för att försöka lista ut någon annan förklaring än att jag är en jävla klantskalle. Helt utan framgång.
B; Men hu...en annan egenskap jag har är en grym förmåga till förträngning. Praktiskt!
