Ensamstund har Spotify i mund

Det är inte förrän jag är själv hemma ett dygn som jag inser hur van jag blivit vid att nästan aldrig vara själv längre, nästan exakt ett år sedan jag hyrde ut lägenheten och åkte iväg. Månader i resväska, på hostels och månader här har gått fort, fort.

Pendlar mellan nöjdhet över att ägna en ensamkväll åt att klappa katten och spotify:a och en smygande, ny känsla av att det är jävligt mörkt ute och att sängen ser väldigt stor och kall ut. Sent påtänkt att bli mörkrädd nu kan tyckas. Eller så dags, beror på hur man vill se på det.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0