Tonårsförälder

C the fatcat utvecklar för varje vinter en större och större ovilja för kyla och snö. Jag förstår honom, det gör jag verkligen men faktum är att han har börjat bete sig som ett odrägligt barn dom senaste veckorna.

Vägrar gå ut, gömmer sig i källaren när jag gör tappra försök att locka ut honom, klöser på möblerna i rena rastlösheten och visar sig då och då enbart för att skrika på mat. Vankar rastlös runt i huset och gör små egendomliga ljud och utfall mot möbler. Dunsar då och då ner mellan oss i soffan och kräver gos och kärlek. Vid varje ansats mot altandörren från våran sida stirrar han misstänksamt på oss från den relativa tryggheten under en köksstol tills han hittar en lucka ut till tryggheten i källaren igen. I källaren ägnar han sig åt att sova. Dygnsvis.

Om vi väl lyckas få ut honom är det bara att bege sig hemifrån, är vi hemma sätter han sig strategiskt vid ett fönster, slår på det med tassen och skriker i högan sky tills han är insläppt igen. Blicken i hans små kattögon påminner mig alltid om hur mycket jag grät när fröken läste "Flickan med svavelstickorna" för oss i lågstadiet och självklart veknar jag. Skulle jag mot förmodan härda mitt blödiga hjärta så ger han sig på fönsterkittet runt rutan på altandörren med sina små vassa klor tills han är alldeles säker på att bli insläppt.

Men nu, nu har termometern slutat visa tvåsiffriga minusgrader och det här måste få ett slut. Katten ska ut och jag ska försöka härda mitt veka hjärta innan C har börjat röka, snatta och dricka folköl som dom andra tonåringarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0