Curly

 Smärtbäraren

Sabbade en hel natts sömn för mig-helt värt det.

Om jag någon gång skulle bli onödigt rik så skulle det första som hände var att jag aldrig mer tvättade ett enda av mina, eller andras för den delen, klädesplagg själv någonsin igen. Att tvätta är ingenting annat än ett rent straff och ett hån mot livsglädjen. Jag tänker inte påstå att det är direkt spännande att diska heller. Eller att dammsuga eller att.. Men alla dom sakerna GÖR man aktivt. Sen är man klar. När man tvättar gör man egentligen inte så mycket men man väntar förbaskat mycket vilket passar mig förbannat illa. Å andra sidan är det väl ändå bättre än att INTE tvätta för att tvättider måste bokas och det helst med lite mer framförhållning än tre minuter efter att du insett att du inte äger ett enda rent plagg. Vilket inte heller passar mig något vidare.

Tvättstuga mittinatten- so we meet again...

Ni vet kärringstötar? När armen ilar och är obrukbar i någon minut? Såna har jag fått många men igår testade jag helt ofrivilligt en ny variant genom att missbedöma avståndet från en läskback till min rumpa och med brutal kraft slå högra rumpknölen i läskbackshörnet. Mycket riktigt ilade det. I hela det, obrukbara, benet. I baren, precis när det var som mest att göra. Aldrig har det väl varit så långt mellan glas, is och kassaapparat som dom ca tre minuter mitt högerben vägrade sammarbeta. Och hur förklarar man kärringstöt i röven för okänd människa när det har blivit tekniskt omöjligt att böja sig efter ett par champagneglas? "Absolut, ett ögonblick bara, jag ska bara försöka räta ut mitt högerben så återkommer jag?"

Fast när jag tänker på det så var det det enda den här helgen som möjligtvis kan vara värt att lägga på minnet. Det och att sätta sig försiktigt och förslagsvis på vänster skinka ett par dagar framöver.

Ps. Kom på en sak till. Sålde nyss Fordens sommardäck och har alltså gjort mig kvitt det sista spåret av den där bilen, Clark inräknat. May you rest in peace och låt mig aldrig mer se dig på stora torget i Sundsvall i samband med några av Motormännens demonstrationer. Inte i något sammanhang alls helst. Puss. Ds.

Från barnsben blir vi itutade att kunskap är av godo och att det alltid är bättre Att Veta än att Inte Veta. Det vetefan. Vem sa att det alltid är bättre Att Veta Saker? Och varför?  Det finns tillfällen när jag undrar om inte Lycklig Ovisshet hade varit att föredra framför Att Veta Saker.

Happy Silly-tanken känns ibland ganska bekväm. Eternal sunshine of the spotless mind-grejen. "Hej-jag-skulle-vilja-vara-utvecklingsstörd-för-jag-VILL-INTE-FATTA"-känslan är lätt att få då och då. Till exempel när man efter ett antal veterinärbesök, röntgenbilder och "den här skadan är extremt ovanlig"-samtal bara kan konstatera att man köpt, och fäst sig vid, en häst som aldrig kommer kunna leva ett liv utan smärtor i knäet. För efter en veterinärbesiktning så tror man att man är safe. Men genom att Veta Saker borde man väl ha lärt sig att det inte finns något som heter Safe.

För att dra en lång och invecklad historia kort så visade sig Hugo ha en gammal fel-läkt fraktur i ett knä som inte syntes i den besiktningen som gjordes när jag köpte honom. I den obehandlade frakturen hade det bildats en cysta som skapade en urkalkning i en av knälederna.  Ingen kunde svara på frakturens ålder annat än att den var gammal, kanske medfödd. På grund av, eller tack vare, urkalkningens läge mot ett brosk så kunde Hugo hålla sig smärt och hältfri i så pass långa perioder att han månader i sträck, kanske längre, var smärtfri och fungerande och alltså gick att sälja. Till mig. Men hålla i längden eller ens vara smärtfri i vila under dåliga perioder? Nej.

All denna kunskap om cystor, urkalkningar och karpalleder hade jag gärna varit utan. Jag har även svårt att finna bruk för kunskaper om fenylbutazon, sprutor rakt in i leder och hur det känns att se sin häst stå inne på box 24/7, olycklig och rastlös. Den enda kunskapen i den här soppan jag faktiskt glädjer mig över är att jag hann hitta ett ställe på Hugos bog som tydligen var så skönt att få kliat att vi kunde göra det ett par timmar per dag. Att jag innan han hamnade i en dålig period och jag gjorde illa mig hann få rida och ha kul på en hoppglad, pigg liten häst som tyckte det var roligt att komma ut och bli riden. Försöker lyssna när jag får höra att han ändå hade tur när han fick komma till någon som upptäckte skadan och hade honom tillräckligt försäkrad för att kunna göra alla dessa röntgenbilder och veterinärkonsulationer men förnuft och hjärta har inte riktigt börjat synka på den punkten än.

Hursomhelst, det är ett par veckor sedan Hugo fick somna in. Ingen veterinär gav honom ens en rimlig chans att bli bra eller ens smärtfri och beslutet var egentligen självklart om än obehagligt och jävligt svårt att ta. Vilka är vi att bestämma vem som ska leva eller dö? Den akuta sorgen har lagt sig, jag har vetat om vad som skulle ske i närmare en månad och tycks ha gråtit klart. Men jag hade ändå hellre inget vetat.


Nej barn, man ska inte rida utan hjälm i bara grimma men ibland bryr sig mamma väldigt lite om eventuella hjärnskador.

När jag tittar tillbaka lite på bloggen kan jag själv tycka det är knepigt att jag egentligen inte har nämnt det. Det ser ut som om jag bara har lekt känguru, druckit vin och dragit igång tveksamma renoveringar. Men det är väl också sånt man tvingas lära sig. Livet stannar liksom aldrig, vad som än händer. Man tror det och ibland kan man ju inte fatta hur allt kan röra sig, men det gör det ju, alltid. Även jag. Inga nya hästar syns i spåkulan för den närmsta tiden, vi får väl se vad det blir istället. Nåt ska man ju göra. Hur ska man annars lära sig saker man inte visste att man inte ville veta?