Curly

Det snurrar alltid en låt i mitt huvud. Jag får smått autistiska hangups på låtar. Alltför ofta handlar det om någon klatschig, enkel radioplåga som liksom är designad för ändamålet. Jag blir fullkomligt hjärntvättad varje gång Magnus Uggla släpper en singel.

Igår på jobbet var temat  Open Mind och DJ-Danne öppnade med schlagertema. Efter det slogs Linda Bengtzing, Charlotte Perreli och Amy Diamond en stund i mitt huvud. Amy gick vinnande ur striden, tuff kaka den där lilla.
Den där låten var det sista jag hörde igår, i mitt huvud. Jag är säker på att jag hört den i sömnen och refrängen var det absolut första som dök upp i mitt huvud när jag vaknade.

Enda boten är att spela musik själv, sån jag gärna nynnar på. Efterssom cd:n i bilstereon sällan fungerar så är jag även där utelämnad till radions nycker. Jag tackar ofta Apple, Gud och la familia för min ipod. Näst efter katterna kan det vara det första jag skulle plocka med mig ut om det brann här.

Vad är er favvo-pryl?

Det här kan vara bland det roligaste jag läst på länge. Skrattar högt mest hela tiden.

Jag är ingen bokrecensent och dessutom inget vidare på att länka men googla kan ni ju. Men ok, Tanja ska söka till psykologprogrammet men dom kräver ett halvårs yrkeserfarenhet och efterssom hon ändå vill inrikta sig mot sex inom yrket så kan hon ju lika gärna forska lite under tiden. Hon börjar jobba som telefonhora, bloggar under tiden och skriver sen en bok om alltihopa.

I alla fall, i ett kapitel jämför hon sina efterforskningar om mäns...bihangsstorlek, med rfsu:s dito. Av naturliga skäl så stämmer dom inte riktigt överens.
 
Men märkligt nog, och det är här jag tänker "but why?" är det en och annan torsk som är ärlig och beskriver sig själv som typ "9,7cm, alldeles innan jag kommer". Varför är man ärlig här? Om man nu ringer dit så bör man väl sitta på åtminstone en halvstor portion fantasi för att uppskatta det hela och då verkar det ju konstigt att inte passa på att förhärliga sig själv?

Hur jag ser ut? Snygg, snygg som fan. Den? Stor, stor som fan.

Ett fall för Dupontarna?

Av ekonomisk nöd och ohejdad vana så har jag en förmåga att säga "Jaja, ändra i schemat bara" istället för "ja, jag ska kolla så får vi se" när det kommer på tal att ta på sig arbetspass åt någon annan.

Visst, det behövs.
Ok, en del av passen är korta lunchpass.
Men ändå.
11 dagar i rad.
Ogenomtänkt.

Mamma, kan du kolla om du hittar den där "tänka först"-kopplingen?

..lite som alla grejor jag någonsin har haft från IKEA. Prylen står uppenbarligen där men kvar i kartongen ligger det delar som man bara kan anta inte borde göra det.

Kvar i min kartong (mamma?) måste kopplingen mellan talcentrum och hjärna ligga kvar. Gång på gång hör jag med förvåning mig själv säga någonting långt innan jag ens tänkt tanken. Det kan självklart vara ett problem men på plussidan är att det kan vara den lilla komiska ådra jag besitter även om det är helt omedvetet.

Anyway, vaknade imorse och funderade på vad jag ska fylla en blandskiva med. Det hade jag inte behövt fundera på om jag hade fått alla delarna med mig ur livmodern. Fast jag har varit ganska bra på blandband. Länge sen nu men det kanske är som att cykla?

Hur som helst får det bli ett senare problem. Nu väntar middag med dom delar av familjen som inte flyttat runt halva landet och världen. Lustigt ändå, vi ses nästan aldrig men när det väl sker är timingen ofelbar. Jag kommer alltid, utan undantag, vara bakfull och/eller utmattad och somna på systern kökssoffa efter maten. Men det är mysigt att somna så med katten liggandes på min mage och deras prat i bakgrunden. Som när jag var liten och mam och pap hade någon middag eller fest och jag vägrade att gå och lägga mig så att jag till slut somnade i någons knä till ljudet av deras prat, svag musik och klirret av glas som ljudmatta till drömmarna. När man tappert svarade "Nej!" på frågan om man var trött fast ögonen föll ihop flera gånger i minuten. Och när man väl slocknat blev man inburen till sängen och nerbäddad. Det är nackdelen med att vara 26 istället för 6. Vuxna förväntas gå själva till sängen. Värdelöst om du frågar mig.

Har "fel" kläder 12-årige Alexander Quint får inte gå och äta lunch med sina klasskompisar för skolledningen. Anledningen är att han har häng på byxorna. Foto: MIKAEL ZANCOTTI/Aftonbladet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2090566.ab

En del av mig hoppas att han kommer hungerstrejka och behålla sina brallor.
En annan tänker Men dra upp brallorna, ät och tig, ungdjävel.

Jag måtte börja bli gammal.

Hyfsat ofta tittar jag mig omkring, på folk, och blir förvånad och ärligt talat ganska avundsjuk på det lugn folk verkar känna inför det här med vardag och att bara vara. Amen ikväll ska vi ju köpa pizza och se på film, tjoho!

Idag är en sån där rastlös dag. En köpa-häst-på-impuls-dag. En säga-upp-mig-till-hälften-och-kanske-plugga-dag. En möblera-om-hela-lägenheten-för-femtielfte-gången-dag. En tyglad sådan dock, inga nya djur, jobbet i behåll och möblerna har skonats. Det går inte ens att beklaga sig, då kommer det, som ett brev på posten "Men det ääär ju så, kallas vardag, livet, det baaara är så."

Amen tack och hej, jag ska bara gå och slå huvudet blodigt i en vägg därborta, ses om en stund, ok?

Jag vet inte ens riktigt vad som utlöser det. Ibland trivs jag i vardag. Igår var vardag. Idag var inte så olik igår. Igår var helt ok. Idag vill jag sälja lägenheten och ta en flygstol till vartsomhelst och..inte vet jag..lära mig mer om pingviner?

Och jag försöker intala mig själv om att det är ok. Jag har det bra. Varierande arbetstider, någorlunda aktiv fritid, vänner, familj och åhej åhå hela den av socialstyrelsen rekommenderade summan av element i ett Svensson 2.0-liv. Och det är väl helt ok.

Men ändå.

Det struntar rastlösheten i, högaktningsfullt.

Ålderskriser till trots så finns det ju fördelar med att bli lite äldre. Jag vet att det snart blåser förbi. Å andra sidan så har jag ju även lärt mig att det kommer tillbaka. Arslet bak, hela tiden, det är ju fantastiskt.