Curly

Oasis splittras säger dom. Jag som trodde dom var splittrade fem gånger om vid det här laget. Trist dock.

Jag är rätt mjuk och blödig. Anser inte att dödsstraff hör hemma i civiliserade samhällen och kan nog ha använt orden "rehabilitering" "förebyggande", "andra chans" ganska flitigt i diskussioner om brott och straff.

Hunger ska inte underskattas. Källarkatt no more.

C the fatcat* har inte gjort en lugn och stilla tillbakaflytt till Sundsvall från sitt vinterhärbärge hos mamma. Efter att ha inlett med att göra illa sig såpass att han fick röntgas hos veterinär, få utegångsförbud och äta meducin som han slutningen började kräkas av verkade det hela dock ha stabiliserats. Han åt. Och sov. Och jamade på mer mat. Fullt normalt kattbeteende.

Så pass normalt att jag vågade säga ja till att vara hundvakt åt den, fantastiskt välartade, snälla och inte att förglömma, kattvänliga schäfern som ofta bor (bodde iaf) här när hans husse jobbar för långa skift eller roar sig med annat. Jag hade en naiv tanke på att C skulle vänja sig om hunden bara var snäll och ignorerade honom. Tji fick jag. Jag tror inte ens att C har sett hunden, efter en snabb och ack så misstänksam sniff på ovanvåningen har han flyttat ner i källaren. Alla försök att locka upp honom har i bästa fall ignorerats, andra har belönats med rediga rivsår. En dag och två nätter har förflutit, jag har fått mata katten i källaren och placera hunden i bilen för att överhuvudtaget kunna lyfta ut katten för toabesök.

Min katt som förut har betraktat mig med en matlystnad som jag har valt att betrakta som kärlek stirrar nu på mig med fasa och operation "lära gamla katter acceptera snälla hundar" får nog betraktas som hopplöst misslyckat.

Tråkigt. Hunden är bland det mest älskvärda jag har träffat och ett utmärkt promenadsällskap. Inga av dom påståendena passar in på min kära katt men kärlek är ju som bekant blind och nu ska jag inleda operation "locka upp källarkatter i ljuset med hjälp av stora mängder tonfisk och tålamod".

*han är inte så tjock längre. märkligt.

Min gamla pc har väl så gott som gått till dom sälla jaktmarkerna. Eller åtminstone blivit senil, det GÅR att använda den om man tycker det är ok att lägga en timmes tid på att kolla mailen, efter att det har tagit 45 minuter att starta den. Men det gör man ju inte. Ny måste köpas och glad i hågen konstarerade jag tidigare i somras att dom flesta pc-laptops nu är ganska billiga.

Sen köpte kollegan en macbook.
Sambon kontrade med en macbook pro.
Och nu känns varenda pc som rappliga barbieleksaker.
Fan.

Jag skulle kunna köpa mig en billigare pc, dessutom med högre prestanda men efter 27åetthalvtår känner jag mitt ha-begär ganska väl. Jag kommer inte bli nöjd. Jag behöver inte hög prestanda i min dator. Jag behöver snygghet och lättanvändhet. Jag behöver något snabbstartat som avkräver mig ett minimum av motprestationer i form av uppdateringar och virusprogram. Jag behöver något dyrt.

Så efter att ha sparat ihop det jag behöver och argumenterat med min dyrainköpsångest (datorn är med lätthet värd en weekendresa till någon trevlig Europeisk storstad inklusive boende och sko-shopping, eller en billig månad i thailand, eller en billig, apbillig och fallfärdig, bil, eller..) ett tag så bestämde jag mg för att köpa den. Dessutom med perfekt timing, en jobbig förkylning har fjättrat mig i hemmet och pill med en ny dator hade varit den perfekta sysselsättningen.

Tror ni den fanns hemma i butik?
Självklart inte.

Och vad tycker vi om att vänta?

(så här tycker vi om att vänta, för den som undrade.)

...förresten vad som händer om man steker en halv liter kantareller?

Förutom en pliktskyldig tur med mamma förra året har jag nog egentligen inte plockat svamp sedan barndomens höstar med pappa. Så vitt jag minns var det trevligt, limpmackor och varm choklad i termos, mammas skräckslagna flämtningar för varje rot som hon var övertygad om var huggormar, kanske mest för att jag gillade att springa före och skrika "orm!". Kantarellmacka på kvällen och drivor av svamp utspridda för torkning på tidningspapper över matsalsbordet.

..att skriva något på min ack så bortglömda blogg. Sen visade det sig att jag hade glömt bort den så mycket att jag inte kom ihåg lösenordet och där någonstans försvann skrivlusten.

Livet är lite enklare och lite roligare om man kan ta sig vart man vill, när man vill utan att behöva snylta på andras bilar så då och då tittar jag in på blocket. Vem vet, en vacker dag så finns den där, den fina, trafiksäkra, bensinsnåla bilen som med fördel skänkes bort till behövande flicka. Istället finner jag detta och upplever ett märkligt ha-begär.

Jag tror att vi lämnar detta utan vidare analys. Men ändå, tänk att ha en egen Rasmus-den snälla och tama herefordtjuren?

Egentligen är jag smått rädd för kor och ganska skeptisk inför allt med horn, knorr eller fjädrar. Min syster har lekt bondgård i en massa år och det hela har skapat en hel del traumatiska minnen av kalkoner på rymmen på riksväg 86, hungriga 300-kilos galtar med betar och att hämta min ponny i en hage full med buffliga kossor.

Varför, varför kan t9 i min mobil åstadkomma "ord" som 3vligt men inte låta mig stava ut mitt eget namn eller för all del skriva just "mobilen" (mobileo...what?).

(jag är av rent personliga skäl jätteförtjust i min mobil -tekniskt är den en katastrof. rent personligt är jag även ganska förtjust i min blogg men tycks ha blivit en katastrofal bloggare. ny mobil blir det definitivt, uppdateringar törs jag inte riktigt lova.)

Fröken doktor trodde ju att min kroniska nästäppa kunde vara allergi. Det trodde jag med.

Mot pollen.

"Du har allergi mot trädpollen, mot katt, hund och framförallt mot häst. (!?!) ...blablabla...viktigast är nog att Du undviker kontakt med djuren"

Skratta eller gråta, det är frågan?

Och hur är det möjligt? Jag har haft häst mer än vad jag inte har haft det. Jag har bott tre år i mitt liv utan katt och det var fem år sedan. Borträknat senaste 8 månaderna då förstås. Men dom senaste tre månaderna har jag bott med hund mest hela tiden. Borde jag inte någonstans ha märkt det här?

Sigge Eklund har lanserat boktipset. En självklar succeidé, folk läser och boktips är skoj.

Själv får jag ångest av hela konceptet, jag läser på tok för mycket dynga för att publicera det hela på internet. Jag läser "kvalitetsböcker" också, men för varje fin-bok så stryker det med två skäms-böcker. Dom där jag läser istället för att se på tv, dom där jag fnissar åt i badkaret med blöta fingrar och som sen dumpas iväg till någon. Som en stor offentligt skämshylla av böcker, öppen för alla att håna. Skulle inte tro det.

Dessutom har jag sedan länge en starcrush på Sigge Eklund och blotta tanken på att presentera en läslista bestående av två tredjedelar lättsmält slitochgevidare-chicklit-taskigadeckaremedförutsägbartslut-böcker på en sajt som han har lanserat och där det finns ens en mikroskopisk chans att den flimrar förbi på en Eklundsk dataskärm ger mig skämsrysningar.

Jag vet hur det skulle sluta, jag skulle få ångest av den där sajten, tvinga mig själv att läsa Joyce Carol Oates fast jag i verkligheten alltid har läst några sidor i hennes böcker och sedan gett upp, undantaget "Blonde", den läste jag nästan ut. (Jag fattar inte Oates, tycker bara att hon är trist men på något vis är det lika pinsamt att erkänna som att man gillar Per Gessle.Vilket jag inte gör men ni fattar.) Jag skulle börja läsa andras listor, jämföra, skarva en recension här och ha låtsas läst någon litteraturpristagare där. Flasha med Doris Lessing när jag egentligen ligger och fnissar åt Martina Haag innan jag somnar.

Det går inte.
Icke.

( Just nu läser jag Ray Kluuns En sorts kärlek. Den får jag cancerångest av men i gengäld kan jag läsa den bland folk utan att skämmas.)

I ett utslag av våriver planterade jag massvis med frön i lika många krukor. Tomater, örter och paprikor. Och sen har jag väntat. Och väntat. Duschat med lilla blomsprutan och otåligt flyttat runt på dom små krukorna för gynnsammast möjliga läge. Idag fick mina plantor liv och vad som igår såg ut som mögel är idag minibasilikaplantor. Mini. Knappt synbara men likväl knoppar. Körsbärstomaterna har fått små taniga stammar och fick med det flytta ifrån mörkret i källaren. Skönt, kändes lite Fritzl att ha tomatbäbisarna inspärrade i bastun.

Planteringen skedde för 5 dagar sen. Tålamod må vara en dygd men det är inte ett begrepp jag någonsin riktigt har...fått grepp på.

Nästan varje dag ringer min mamma mig från västkusten och rapporterar om vårsol och fikningar utomhus och blablabla. Jag har övervägt att bara sluta svara, här på norrlandskust verkar våren ha gått i strejk. Eller är det så här varje år?

Men idag skiner det.
Och här sitter jag och bloggar.
Men bara att dagens första kopp kaffe dracks utomhus, måhända i jacka, känns hoppfullt.

Efter att ha missbrukat nässpray i åratal, knaprat receptfria piller mot en diffus pollenöverkänslighet och skyllt snarkande (eller skyllt och skyllt, faktum är att jag inte tror på några snarkningar, jag är ju tjej?!) på dammiga sängkläder masade jag mig iväg till vårdcentralen. Men inte utan att ha övertygat en misstroende telefonsvararsköterska att slemhinnorna i min näsa är att jämställa med en svårartad kokainist och att jag kommer lida kvävningsdöden snarast om jag inte får tid. Det krävs tålamod som ingen riktigt sjuk rimligtvis kan ha för att få tid -inget nytt under solen.

Så nu ska jag, på doktors inrådan, använda..trumvirvel...nässpray!  Varje dag, i tre månader. Fast med kortison i.
Tillfredsställande.

Att doktorn även misstänkte pälsdjursallergi och tog prover för detta har jag valt att för tillfället ignorera. Jag kan leva med pollenallergi, jag har inga som helst planer på att leva utan pälsdjur. Icke. Nej.

Alltså...att döma ut miljoner (miljarder?) människor är ju väl magstarkt, till och med korkat, men hur, hur, blev fotboll en av världens, om inte världens, största sport?

Jag fattar uppriktigt ingenting.
För stor plan och för lång tid.
För hårgeléade aktörer och konstanta avblåsningar för ditten och datten.
Svintrist.

Jag kan köpa hockey, ibland till och med tycka att det är lite roligt. Jag kan fatta basket. Det händer saker, det blir mål, kanske till och med ett slagsmål, det händer någonting alls överhuvudtaget.
Allt medans en fotbollsmatch mycket väl kan resultera i 90 minuter ingenting.
Alls.
Provocerande.

Aptrist.

On the bright side of life är en dopinbjudan till lilla Smillas dop. Helt ärligt tycker jag dop är nästan lika tråkiga som fotboll (sorry) men när man ska bli gudmor till finaste lilla tjejen med bästaste mamman är det helt värt det. Får man ge bort ponnys i doppresent?

Det irriterar mig lite att något så i grund och botten opåverkbart som väder påverkar mitt humör så pass mycket som det gör.

Igår-takdropp, solsken, hoppsasteg ner för backarna och öppen jacka. Glad musik i lurarna och kvitter i bröstet.
Idag-takdropp, grå himmel, lera och en undran om vart mina gummistövlar egentligen finns. Vet inte vart ipoden är och har egentligen ingen lust att lämna huset.

Vad är det dom säger till alkisarna?
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden?

Fint.
Men vart är egentligen mina stövlar?

På något vis är allt som vanligt men inte ett dugg som vanligt. Ingen katt men ganska mycket hund, hemlös men inte, tekniskt arbetslös med 55 timmars arbetsvecka just den här veckan. Kontor och trefika uppblandat med bar och fyra-på-natten-fika. Mer tv än böcker och mer tänka än prata. Skrivlust men ordlös, rastlös men förkyldtrött och nästan slut på nässpray.

För övrigt så röks det nästan lite extra och jag fick slutligen ge mig och ersätta hårborsten som försvann i november. Balsam can only take you so far.