Släpp fångarna loss..
Människor blir fullkomligt sinnesjuka av kombinationen vårsol och uteserveringar. Koleriska, orationella och stirrögda. Tror att vi på något vis försöker lura dom på deras plats i solen. Det gör vi inte, vi försöker verkligen se till att alla i kön kan bränna nosen rosa över en lammfile snarast möjligt, det ligger även i vårt intresse.
Att bli brutalt nersprungen av en hord i normala fall timida damer nära pensionsåldern utsläppta på afterwork är vardag och närmast obligatoriskt när solen börjar titta fram. Att ignorera skyltar, slå sig ner bland ovilliga främlingar (svenskt artiga, såklart) och trampa ner kvinnor, äldre och barn är inget som helst problem, i krig och majsol är allt tillåtet. Alla sociala, etiska och överhuvudtaget av människohand utformade regler är satta ur spel.
Det finns inget annat att göra än att le, parera eventuella kosparkar och passa tårna. Alla försök till styrning, kontroll och kösystem kommer slås ner och straffas.
Skoningslöst och omedelbart.
This is..
..not my happyplace.
Verkligen. Inte. Alls.
Somliga blir lyckliga av det här stället.
Vissa kan ta en bit plåt, titta på den och sen meddelst hamrande och mätande skapa små mirakel.
Dom är verkligen fantastiska, somliga.
Somliga vill gråta.
Vissa kan titta på en bit plåt och sen meddelst uppmuntrande små oohanden och ahanden vara ivägen.
Vissa ska inte ha bil.
Doppa mig i sirap, rulla mig i spån, dra mig baklänges.
Man tänker lite på att det finns andra hobbys.
Hamstar kanske?
Man kanske skulle kunna nöja sig med till exempel ta promenader? Boule?
Fast när man sedan står där, upp till armbågarna insmetad i sirap, spån och fenylbutazon och tittar på en häst med helt oskyldig uppsyn som försöker slicka huden av ens armar så tänker man ändå att det är värt alltihopa. Måste vara lite som att betrakta sina ungar sova efter att dom har bränt ner grannens garage. Situationen är väl kanske inte direkt idealisk, man har på känn att det inte är över än men man är liksom beredd att ta smällen, dom är ju så söta när dom sover.
Så man ger hästen maten, pussar den hejdå och placerar sig i bilen.
Då lossnar ljuddämparen.
Ridå.
Måndagsbarn?
Jag kollade. Jag är inte född på en måndag. Jag är ett onsdagsbarn. Sen hittade jag det här.
Måndagsbarn har fagert skinn
Tisdagsbarn har älskligt sinn
Onsdagsbarn är fött till ve
Torsdagsbarn får mycket se
Fredagsbarn får kärlek och lycka
Lördagsbarn skall mödorna trycka
Söndagsbarn får leva länge och njuta
rikt och vist och sedan berömligt sluta.
Ur: Pia Höjeberg: Jordemor : barnmorskor och barnaföderskor i Sverige. Stockholm: Gidlund, 1981
Fast någon tyckte visst det här var taskigt och ändrade i en senare upplaga ramsan till;
Måndagsbarn har fagert skinn
Tisdagsbarn har älskligt sinn
Onsdagsbarn har lätt att le
Torsdagsbarn ska mycket se
Fredagsbarn är fött till ära
Lördagsbarn ska kunskap bära
Men det barn som är fött på en sabbatsdag
är fagert och fint och fullt av behag
Tror väl fan det, galghumor kallas det.
Det är samma sak som får en att försöka auktionera ut häststackaren till vrakpris INNAN röntgenbilderna. Veterinärassistenten var nära att nappa, hon är förtjust i Hugo. Det är det som får en människa att börja fundera på att fria till veterinären, det skulle kanske bli det enklaste i längden? Det är det som får en att stå där och skämta fast hjärtat går sönder lite när man ser att han gör sitt bästa fast det gör ont.
Hugo har ont i ett knä och vi är numera två konvalescenter i familjen.
Tillvaron haltar lite skulle man kunna säga om man vill skämta till det lite.
Och det vill man ju.
Sms..
"Din bil står på torget som åskådningsobjekt".
När man har tittat ut genom fönstret och konstaterat att den, nya, bilen står där den ska, hemma, så tar man ju för givet att det bara är ett skämt, visst gör man?
Jamenellerhur, självklart inte. Självklart är det någon demonstration om trafiksäkerhet och den första bil dom hittat på skroten som var i ett lagom skick av demolering var min gamla ford som plötsligt har slitits ur sin grav och står på torget som avskräckande exempel.
Dont drink and drive liksom.
Vilket jag inte gjorde.
Beklagar mig lite för arbetskamraten.
-Ja men vaddå, är du förvånad?
Nej, egentligen inte.
Jahaja.
Ett säkert tecken på att det kommer dyka upp med full kraft sen.
När jag jobbar, i solskenet på mors dag.
Det är nog bäst att försöka somna om.
Anyway, Clark fick hänga med. Han fick även hänga på väggen i en bar ett tag när jag hade ledsnat på hans sällskap. Maggio var ok, jag hade roligt och fnissar fortfarande åt historien om inavels-sundsvall som jag lovade att inte blogga om. Lilla, lilla stad.
Nu ringer vi mamma.
Men fuck..
Maggio på stadshuset och, i teorin, en kväll utan Clark.
För nu har det gått sex veckor och jag har tillåtelse att ta av mig honom några timmar om dagen.
Jag skulle alltså, i teorin, kunna klä mig normalt och inte bara i syfte att försöka dölja en stålställning.
Men jag har separationsångest och känner på mig att det kommer göra ont och att jag kommer få fan för det imorgon. Och tvärtemot vad man skulle kunna tro när jag spenderar mina sista slantar på en utekväll istället för att prioritera låt oss säga möjligheten att kunna äta och tanka bilen nästkommande vecka så är jag inte lagd åt självplågeri.
Vojne vojne.
Nycklar.
Pratade böcker och föräldrar häromdagen. Två helt skilda samtalsämnen som för mig hänger ihop. Jag läser jämt, har minst en bok som väntar när den jag läser är slut och jag släpar oftast runt på minst en i handväskan. Jag har ärvt det från min pappa, han var precis likadan. Eller, det är ju jag som är kopian. Han läste först.
Vi pratade om hur man känner sina föräldrar. Att man tror att man känner dom utan och innan men att man ibland inte vet någonting. Som barn och när man är ung så känner man ju oftast bara sina föräldrar som just föräldrar. Åtminstone jag ägnade noll och ingen tid åt att lära känna dom som något annat än föräldrar.
Nu kan jag känna att jag känner min mamma ganska väl som person också, inte bara som mamma. Jag är äldre, hon har släppt den värsta mammigheten och vi har genom diverse omständigheter blivit två personer som kan prata om det mesta, högt som lågt, bekvämt och obekvämt. Saker som ligger utanför dom givna rollerna som mor och dotter och jag inbillar mig att jag känner henne väl. Framför allt så lever hon och kan svara på frågor och bara genom att leva sitt liv så låter hon mig lära känna henne. Jag kan helt enkelt använda den slitna klyschan om att min mamma är en av mina bästa vänner, jag har inga skrupler vad det gäller att berätta saker för henne. Saker som hon som mamma kanske helst skulle slippa höra men som hon i egenskap av vän har en självklar del av.
Med pappa är det av naturliga skäl tvärstopp.
Jag kan inte fråga eller berätta.
Men jag kan läsa.
När pappa gick bort och det var dags att städa, tömma och sälja så stod jag i vårt gamla vardagsrum och tittade på alla böcker, tusentals. Fulla bokhyllor, staplar och högar. Det blev omöjligt att spara allt så jag tog till vara på det jag kunde vilket gör att jag bland mycket annat i min ägo har ett uppslagsverk i nio delar om stenar och mineraler. Väldigt oläst och förmodligen en biprodukt från någon bokklubb. Jag sparade alla uppslagsverk, alla faktaböcker och ett gäng av vad som jag visste var hans favoritromaner. Jag vet vilka som var hans favoritförfattare. Så genom att läsa kan jag återskapa en liten del av personen bakom min pappa. Dom flesta av dom där böckerna är, av mig, olästa men jag vet att dom finns där. Nycklar i källarförrådet.
Själv har jag precis läst ut Vi ses i öknen av Danny Wattin.
Helt snurrig men väldigt bra. Och rolig.
Cant get you out of my mind..
Pratade med ägarinnan till den lilla köttätande blomman igår. Den hade ätit upp. Öppnat munnarna igen och satt där på köksbordet med munnarna på vid gavel och skrek efter mer.
Vill man ha en blomma som äter upp en halv köttbulle på mindre än två dygn?
Vill man ha en blomma som sitter på matbordet och tigger?
Jag har C the fatcat, det räcker för mig, tack så mycket.
What we got here is a failure to communicate.
Läsning till morgonkaffet.
Fnissar lite.
Jag var galen i Guns ´n Roses när jag var ganska liten, typ elva. Hade Use your illusion-skivorna och bandt-shirts, kunde alla texter men inte mycket engelska och hade fått pappa att spela över dom från cd till band så jag kunde ha dom med mig i freestylen.
Jag hade även en vild semiafro, ganska utstående öron, stora framtänder och var en av tre utländska ungar i ett litet bostadsområde norr om Sundsvall på tidigt nittiotal. Exakt hur gick det till när jag INTE blev mobbad? Jag måste ju ha varit en helt exemplarisk kandidat för klassisk skolgårdsmobbing? Och det var inte direkt Bullerbyn jag bodde i. Obegripligt.
Nu åker Use your illusion 2 ut i Gudrun.
Jag är fortfarande rätt förtjust i Guns.
Ärligt talat har inte mycket förändrats.
Semiafron, öronen och bäverbenny-tänderna hänger med dom också.
Fast jag har växt ikapp dom.
Lite.
ps. Kom på i efterhand att ni omöjligt kan veta att jag med bäverbenny-tänder syftar på Hassela sport&konferens barnverksamhets maskot BäverBenny. Ska ej blandas ihop med Benny Bling Bling vars pappa tydligen gillar att jaga bävrar. Rätt ska vara rätt. ds
Och så var det med det.
Vad jag däremot har gjort är att jag har matat en köttätande växt med små bitar köttbulle.
Märkligt.
Och lite obehagligt.
Så fort som den slog ihop käftarna (och fick tre vuxna tjejer att skrika som barn) så kan den ju aldrig ha fått mat.
Skithungrig var den.
Fast jag skulle nog ha svårt att ha en sån där hemma. Bli rädd för att mata den. Få ångest för att jag svälter blomman. Vara rädd för att den skulle bita C the fatcat. Dra in fötterna under täcket på nätterna för att jag har svultit den köttätande blomman och nu är den hungrig och ute efter lilltår och hämnd.
Nä, vi struntar i den.
Nyp inte det ben som gasar.
Trist.
Det är roligt när vi har tid att leka. Komma fram till hur enkelt det är att vara snygg på avstånd, att det ben som är närmast passagerarsidan även är det ben som sitter ihop med foten som vilar på gaspedalen. Äta mjukglass från Dannes och dricka vin alldeles för nära möten med kyrkans utbildningsenhet (lycka till med det där vännen, andas inte så mycket bara så går det bra. promise.)
Ni borde äta glass från Dannes grillkiosk i Matfors.
Dom har förstått att topping inte är till för att snålas med.
Och med det vinner dom mjukglasskategorin.
Lätt.
Förlåt. Verkligen.
Och viktigt.
Och så trist.
Då och då, ibland, ok, ganska ofta så fastnar jag till. Det kan vara när jag med tandborsten i högsta hugg tittar in i min egen blick i badrumsspegel, det kan vara när jag betalar räkningar eller hör mig själv tacka nej till något roligt för att jag måste hinna sova/jobba/rida. Mitt i steget, i meningen så tänker jag Förlåt. Förlåt mig för det här, det var inte såhär du trodde det skulle vara väl? Inne på banken, när jag artigt ler mot den äldre mannen som väntar bredvid mig så ser jag henne, Curly, sex år gammal med tungan utsträckt mot farbrorn, bus i blick och tanken redan någon annanstans, på väg, alltid på väg.
Och sen bannar jag mig själv. Du tror väl inte att du är ensam om det här, vem fan vill betala räkningar?
Men ändå.
Curly, sex år.
Jag är ledsen för det här.
Men nu ska vi ringa försäkringsbolag. Kul va?
Sen ska vi boka tid för cellprov. Tjoho!
Efter det ska vi tvätta och vad tror du om att städa lite?
Inte? Nähä men man måste göra dom tråkiga sakerna också!
(måste man? verkligen?)
-Hora. Då får man kramas.
Har alltid gillat dom.
Vet inte vad det handlar om men det är förmodligen bäst att inte rota i det. Men dom är så roliga. Funderade på vilken fimscen som fastnat hos mig och kom inte på just något.
Guldfiskminne kallas det.
Jag har vid upprepade tillfällen hyrt samma film flera gånger.
"Closer" hyrde jag två gånger samma vecka till dåvarande sambons stora förtret.
Men den var bra.
Och Jude Law såg likadan ut båda gångerna.
Men sen kom jag på det. I "Den bästa sommaren" med Kjell Bergqvist finns det en scen i början av filmen. Sommarbarnen har precis anlänt. Kjell har hämtat dom och i bilen hem skrattar dom åt något och Kjell vänder sig om och säger något i stil med "passa på att skratta ni, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång".
Hittade inte klippet men hittade ett annat. Roligast är misär-tävlingen mellan ungarna och vad ska du bli när du blir stor?-frågan ungefär två minuter in i trailern.
Tror faktiskt att jag måste gå och hyra den snart. Igen.
Förmyndare sökes.
Läste det här
Amen.
Förutom att jag faktiskt vill ha mat också, inte bara godis.
Men man kan inte förvänta sig att en sexåring, om än boende i en vuxens kropp, ska ha tålamod med räkningar, försäkringar och bilägarbyten.
Sen kom jag på att det är lördag och att det faktiskt är poänglöst att börja rota i djävulshögen nu.
På måndag.
Vi säger så.
Sundsvall har blivit kallt.
På riktigt.
Jag vill minnas att en av dom sista sakerna jag företog mig innan jag lämnade staden var att sitta på kollega A:s altan i shorts och bikini och äta nybakta kanelbullar. Clark var givetvis med. En helt oemotståndelig kombination, trepunktsstöd från landstinget och klarblå bikinitopp anpassad för lökar långt större än mina. Hett värre.
Anyway, nu sitter jag här invirad i en filt ovanpå kläderna och funderar på om jag kan incinjera hett the direkt i blodet. Precis så kallt är det. Sänder mitt fyra dagar yngre jag onda tankar för att hon slog av elementen i ett anfall av sommarkänsla.
Fan ta dig.
Du borde sitta här och frysa.
Inte jag.
I övrigt..
Jag är så glad att vara hemma.
Ps. Gudrun lever och tycks ha hälsan. Det tackar vi för. Ds.
Att vara i Vara?
Efterssom jag är fysiskt inkababel att åka, eller köra, bil i mer än tre mil utan att bli kissnödig så fick det bli en paus ganska fort. Det här har, tyvärr, ingenting med Clark att göra, juniorblåsa och törstig bara, bad company. Såg en statoil-mack, stannade och hittade efter en stund en skylt som berättade att jag var i Vara.
Ett motell, en statoilmack, intet.
Så vitt jag såg.
Och det som inte syns finns inte, eller hur?
Tänkte på hur det skulle vara att bo där, i Vara.
Kom att tänka på min syster. Hur hon tjugotvå år gammal, höggravid med tvillingar tog sitt pick och pack inklusive tvåårig son, pojkvän och ett stycke fullblodsarabhingst och flyttade till Sillre. En förort till en håla som i sin tur ligger ett par mil från nästa håla, osv, med vad som föreföll innehålla tretton innevånare. Sex uttråkade bönder, sex sura, skvallerbenägna tanter och en förbaskat tjurig, varm och sjukt rolig kvinna som blev min systers bästa vän.
Syster var ung, barnen var små, pojkvännen fick lappsjuka och hästen var måhända väldigt vacker men poänglös i jordbrukssammanhang. Ibland hälsade lillasyster på. Hon var liten, stor i truten, neger och red barbacka på den poänglösa hästen till kiosken istället för att ta cykeln. Inte acceptabelt. Så icke heller ankorna, kalkonerna eller dom övriga, poänglösa ur norrländsk jordbrukssynpunkt, djuren. Hur det nu var så hängde syster kvar. Bönderna kom och gick, syster blev kvar. Ankorna försvann och grisar kom. Hon vann pris något år, syster. För glada grisar med knorr. Flera år senare, trots priset så lämnade hon, fyra barn, fler poänglösa hästar och en hemskt massa grisar Sillre. Syster lever, utan grisar men i allt önskvärt välmående. Sillre var, sist jag såg det, dött.
Och jag tänker att Vara kan få fortsätta vara Vara.
Eller kanske syster vill flytta dit?
Jag fick mest bråttom därifrån.
I Jönköping kan ingen höra dig skrika.
Hmm.
Men bäst som skedde.
Hellre här än mitt ute i ingenstans.
(Jo, ingenstans, så vitt jag minns så finns det inget av intresse på vägen mellan göteborg och stockholm förutom fartkameror)
Anyway, fixat nu. Om någon timme tänker jag placera mig i lilla Gudrun och styra mot Stockholm och hålla både tummar och stortår åt att jag tar mig hela vägen fram, känt problem nr 2 på bilen planerar jag att laga hemma. Om vi kommer dit det vill säga. Om det blir tyst här några dagar så befinner jag mig med största sannolikhet, svärandes, i någon håla mitt i ingenstans och väntar på reservdelar.
Vi hörs, kanske.
Att förlåta.
Damn you Basshunter.
Halleluja
Inte tre timmar i stöten, inte vaknat och blivit tvungen att vagga runt i små cirklar för att räta ut ryggen, inget sånt.
Bara tio ljuvliga timmars sömn i sträck, halvt liggandes med tre kuddar i knävecken i vardagsrummets tvåsitssoffa. Har ett svagt minne av att min mor försökte få mig att flytta till en säng men att jag skakade av mig henne och sen har sovit mig igenom en familjs morgonbestyr, solstrimmor från fönstret och fågelkvitter. Vaknade smått desillusionerad och hittade en för-preppad kaffebryggare som jag nu stadigt tömmer på solig balkong.
Det är ju nästan så man blir religiös.
Teknikens under.
Får låna bonusens mac, min pc tycks vara på harakirins gräns, flåsar värre än salig farmors gamla basset en varm, skånsk dag i juli.
Plötsligt börjar den klicka.
Du, jag gjorde nåt tokigt tror jag..
Vaddå, knäpper den kort?
Allvar?
Curly, mamman och bonusen.
Äh, inte visste jag sånt här heller.
Jag är bara en fattig, afrikansk flicka.
Med ett mycket stort habegär.
Skäms på mig.
Jorå..
Die Baby, die.
Jag har börjat önska livet ur karaktärerna.
Eller, i CSI är dom oftast redan döda men jag sitter och håller tummarna för att deras mördare ska gå fria bara för att jag vill se den ack-så-duktige Grissom sluta vara så jävla duktig. Jag vill att han ska komma av sig mitt i ett utlägg om myrors dräktighetstid och hur det påminner om ett japanskt, tusenårigt ordspråk för att sedan aldrig återfå fattningen igen.
Det spelar ingen roll hur många tragiska/osympatiska drag manusförfattarna applicerar på den käre Dr House och Grissom, dom är ändå så jävla duktiga och jag vill bara se dom Äh, jag vet inte. Ingen aning faktiskt. Ska vi gå och äta glass? Alternativt gå i pension för att dom insåg hur kul det är med fåruppfödning och vips så slutade dom supa/knapra piller/vara dryga och blev lyckliga och välanpassade och fullkomligt tandlösa bland sina får. Jag vill se dom virka vantar av sin ull, bli lyckligt kära och skaffa barnbarn som passar i dom hemvirkade vantarna.
Visst inser skaparna av serierna detta och slänger då och då in en vändning som ska lätta upp deras missbrukande präktighet men det är för lite, för sent. Och visst borde jag bara sluta titta men med en dåres envishet fortsätter jag att reta upp mig tills jag blir tvungen att slå av och inse att jag har överdoserat Dr House för minst hela 2008.
oops.
Per telefon.
Det är min nya grej, Hugo inhandlades även han på avstånd, osedd, med väldigt lite logik inblandat i processen och man ska inte ändra på vinnande koncept. Nu ska bara den lilla guldfärgade passera min ömma moders mer sansade hälfts nålsöga och jag och Clark ska masa oss till Göteborg och plocka upp den lille. Detta beräknas ske söndag.
Och om jag inte köpt en bil så har jag en tågbiljett till göteborg till salu okristligt tidigt på söndag morgon. Billigt. Nån som är sugen på en roadtrip?
One down, two to go.
Vi firar enmånadsjubileum idag, jag och Clark.
Dåligt med feststämning dock, han känner nog på sig att vi inte kommer bli långvariga, att jag tänker på frihet, ett liv utan honom.
Det går ganska bra nu, om man räknar bort första halvtimmen efter att jag har vaknat så gör det inte ont längre. Dom starka värktabletterna är ett, luddigt och lite skimrande, minne blott och det gör inte ont att jobba eller pyssla på med andra saker så länge jag inte gör några snabba, oförsiktiga böjningar. Nätterna är sådär, att ligga ner gör ont efter några timmar så att jag vaknar och måste upp en stund men jag tycks kräva mindre sömn än jag trodde.
Där ser man.
Helt nytt pensionärsbeteende, vakna fyra på morgonen, dricka kaffe och läsa tidningen, om än på internet.
Men det gör inte så mycket, jag har alltid gillat att somna om.
I övrigt lutar det åt en mycket liten, mycket guldfärgad bil mycket långt borta. Det som talar mot den guldfärgade är det snabba accepterandet av mitt bud och det överdrivna avståndet. Å andra sidan har jag kört hem från västkusten ensam förut, det är faktiskt ganska mysigt med bra musik i stereon, statoilkaffe och ett par kilo godis. Speciellt godiset kan bli användbart som nödmat om någonting i bilen skulle braka på väg hem och jag blir strandsatt i ingenmansland. Det ser jag med tidigare erfarenheter av mig själv, min karma och min tur som inte helt osannolikt.
Vad är det som brukar stå på instrumentbrädan i vissa utländska taxis?
Om gud vill?
Vi säger så..
Mercy.
Visst, skulle jag sälja Hugo nu så skulle jag nog kunna plussa några kronor i rent inköpspris men skulle jag börja räkna på vad han har kostat mig i stallhyror, veterinärvård, träningar, hovslagare osv osv så skulle jag med största sannolikhet göra en ekonomisk brakförlust. Och det är helt ok och ingen nyhet. Mycket få hästar går egentligen med vinst. Faktum är att med tanke på dom ekonomiska aspekterna, med tanke på blod, svett, tårar och frysna fingar så borde varenda häst tävla OS, minst. Det gör väldigt få. Ännu färre ryttare. Absolut inte Hugo och absolut inte jag.
Whaeva, det var inte det jag hade på hjärtat.
Det var affärer överlag.
Dom får mig att vilja gråta.
Dom får mig att vilja gråta hopkrupen i fosterställning med ett sugrör och en flaska vin.
I synnerhet bilaffärer, jag är inne på min andra och känslan av att bli lurad redan innan några pengar har bytt ägare genomsyrar alltihopa. Jag kan inget om bilar. Allra minst köra dom uppenbarligen med det får det bli ändring på. Så jag ringer på annonser, frågar när dom är besiktigade och om dom har bytt kamrem (om någon hotade att skjuta mig om jag inte förklarade en kammrems funktion så skulle jag vara död nu men jag har förstått att den är viktig och bör vara bytt) Ibland kommer jag ihåg att fråga om när bilen ska skattas. Sen blir det tyst.
Jag har redan fått vad jag trodde var ett skambud på en bil accepterat och är därför djupt misstänksam och köpte mig några dagars ångestfyllt funderande. Prutning är inte min grej. Bara tanken ger mig ångest och det tog mig tio minuter av ursäkter att haspla ur mig mitt bud. Och så bara accepterar dom det?
Jag funderar på att åka och provköra en bil imorgon, mest för att den är nära mig. Jag funderar på att blunda och välja i pappershögen med annonser. Eller ställa mig på gatan och skrika Jag är lättlurad och kan zipp, zero, nada om bilar, kom och lura mig! Slutresultatet kan mycket väl komma att bli detsamma.
Pappas flicka
Pappas flicka är pappas flicka är pappas flicka, så är det bara.
Do the unexpected
Inte alla dagar man får växel av en mulatt iklädd byggställning på ett solarium på en av våren -08`s allra soligaste dagar. Jag bjuder på det. Min hudfärg har börjat luta åt det asiatisk-lungsjuka och en åtgärd var nödvändig.
Plusmeny med extra allt tack.
Jag vill inte jobba mindre, inte vara mindre i stallet, inte läsa mindre, inte spendera mindre tid med vänner, familj, bekanta, i sängen, lyssna på mindre musik, dricka mindre vin, med att göra ingenting. Jag vill göra mer av alltihopa så ge mig mer tid. Nu.
Tack på förhand.
Allvarligt? Hur hinner man?
I övrigt funderar jag på att ringa och lägga ett skambud på en bil på västkusten och sen försöka slå två flugor i en smäll, hälsa på la familia och plocka upp bil. Sen inser jag att det hela mest handlar om att jag gillar färgen på bilen. Ringer mamma. Hon säger att det är ett skäl så gott som något för att hälsa på henne. Desperado.
